Det har varit fullt upp i livet de senaste veckorna. Först slutföra den rapport jag gjort kring hur vi kan bredda ungas arbetsmarknad i Blekinge mixat med fem föreläsningar på…
Det har varit fullt upp i livet de senaste veckorna. Först slutföra den rapport jag gjort kring hur vi kan bredda ungas arbetsmarknad i Blekinge mixat med fem föreläsningar på ett par veckor. När sista ordet var sagt efter föreläsningen Osby var det bara att ställa om tanken till hälsopsykologi och sluttenta. Inlämnad och klar för att sedan packa väskan och dra till Amsterdam med pappa på semester. Vilket har lett till att skrivandet i övrigt har gått på sparlåga. Samtidigt som jag har 100 olika idéer på ämnen att skriva om. Förhoppningsvis blir det lite mer frekventa uppdateringar framöver!
Det är märkligt att livet kan bli så ibland. Allting kommer samtidigt, som sista akten i en film, där allting bara eskalerar till upplösningen. Sedan inget. Jobb slutar, massor av föreläsningar och avslut av studier inom bara ett par dagar. Sedan inget. Inga studier, inga föreläsningar eller andra uppdrag inbokade på drygt tre veckor och inget jobb. Det är slutscenerna i filmen. Där när alla problem har löst sig, hjälten har växt och blivit starkare. Livet går tillbaka till det normala och de lever lyckliga resten av livet. Fast livet är ingen film. Fy fasen vad tråkigt om livet bara blev ett långt stiltje. Jag behöver lite stiltje, ett par veckor, sedan behöver jag starta uppföljaren. Där Happy Cato kastas in i ett nytt äventyr, där utmaningarna är ännu större och lärdomarna fler. Där utgången är lycklig och där jag kommer vidare som en ännu starkare människa. Vad det äventyret blir, det får vi se. Jag känner mig lugn i att det visar sig. Jag söker inte äventyret, det får söka mig just nu. Går det för lång tid får jag omvärdera. 🙂 Har du någon form av äventyr som passar mig, då är det bara att höra av dig! 🙂
Jag brukar säga att pengar gör oss lyckligare vid tre tillfällen. Ett av dem är att spendera dem på upplevelser. Efter mammas första behandling av bröstcancer åkte vi till Rom, bara hon och jag. Den resan kommer jag alltid bära med mig. Förra veckan fick jag en ny sådan resa. Denna gång med min pappa i Amsterdam. Han fick slita hårt när jag drog med honom på sightseeing. Våra tempon är inte riktigt matchade. 🙂 Men jag kommer se tillbaka på den resan som speciell, med nya minnen och skratt. Jag har verkligen lyckats få världens bästa familj. Nästa resa blir antagligen med systerson nr. 2, Noah, som slutar nian om en månad. Har gett ett löfte till mina syskonbarn att bjuda dem på en resa efter nian om de sköter skolan. Noah sköter sig utmärkt och det är bara synd att han inte kan hålla på ett vettigt fotbollslag, för resan lär gå till Liverpool…
Avslutar med lite bilder från resan. 🙂
Stort tack också till alla er som kom på föreläsningen i Osby! Det betydde väldigt mycket för mig!!!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för Så många ämnen, så lite tid
Hand in Hand var officiell OS-låt och jag förälskade mig direkt i denna sång. Det var hoppets tid, Östeuropas diktaturer började vackla och det ”goda” USA var på topp! Den nioåriga Marcus var oerhört 
med att ronderna gick! Ingen ville förlora. Tio ronder gick, 12, 14… När vi gick in i 18 ronden helt mörbultade och uttråkade på denna nu allvarsamma lek tittade vi på varandra i samförstånd och matchen bröts. Vi delade på guldet och äran, vi hade visat att vi stod upp och aldrig gav oss! Det har varit vårt kännetecken genom hela livet! Numera står vi kanske mer upp för varandra, istället för att puckla på varann! Vi har båda gått fighter tuffare än OS -88, men det var där vi härdades. Det var där med den ömmande näsan och magsmärtorna som vi insåg att vi kunde ta det livet kastade mot oss. Det kommer för alltid vara det riktiga OS 1988 för mig!
längtan. Längtan efter något är något som tar över en, ibland kan vi knappt sitta still, men att sakna något är bara en molande känsla som ständigt ligger där, varje dag. Saknaden och jag har blivit vänner, den finns där hela tiden, men jag tillåter den inte ta kraften från mig. Istället försöker jag använda den som drivkraft. I mina tankar, i mina beslut och i mina känslor finns mamma med mig mest hela tiden. Utan att vara med, är hon på många sätt läromästaren, hon som lagt grunden för den jag är och det jag står för. Hon är den goda viljan i mina tankar om andra, hon är tron på andra människor. För er Star Wars-insatta, hon är min Obi-Wan Kenobi.
En annan sak som dykt upp i mitt huvud senaste tiden är det här med att våga visa och säga vad vi känner. Dagens bild visar de allra sista orden jag smsade med min mamma. Det är jag evigt tacksam för. Vi vet aldrig när det sista ordet sägs eller skickas. Vi vet inte när vårt sista möte är. Jag känner ofta att jag håller igen, att jag är för dålig på att uttrycka vad jag känner för vissa människor. Det finns så många fantastiska människor i min omgivning och jag är för dålig på att visa dem det. Jag glimtar till ibland, men alldeles för sällan. Jag vill inte behöva se tillbaka på livet och se att jag inte berättat för dem som försvunnit längs vägen hur mycket de betydde. För jag vet hur otroligt mycket jag har uppskattat när någon gjort detsamma för mig. Vem kan du berätta för vad de betyder för dig?