Etikett: företag

Jag drog häromdagen på mig min svarta överdragströja med Sölvesborgs Golfklubbs emblem på. Jag skulle cykla hem från sommarstugan och det var den enda långärmade tröja jag hade med mig. Eftersom sommaren varit så varm och jag fick den i början av juli, har det inte blivit tillfälle att använda den speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när jag fylldes av stolthet när den åkte på. Det fick mina tankar att snurra vidare och som är grund till dagens inlägg. När bör vi känna stolthet? När går det överstyr? Och vad händer när det vi känner stolthet för, inte längre är något att vara stolt över?

Jag är inte en person som alltför ofta känner stolthet över något. Det händer rätt sällan faktiskt, men jag har insett att när det sker är det när jag är del av något större. Som när jag drog på mig tröjan. Det var en stolthet över att få vara del av något jag tycker är bra. Få vara en aktiv del av en förening som blivit utsedd till årets bästa golfklubb. Som har vunnit kommunens miljöpris, i en värld där andra golfklubbar motarbetas inom samma område. Att jag fått vara en aktiv del i att utveckla juniorer, få vara en del av samhörigheten och gemenskapen på klubben. Att jag faktiskt upplever en atmosfär som är vänlig och välkomnande hos alla jag möter. Det finns mörka fläckar, men på det stora hela får jag vara del av något bra. Samma känsla hade jag när jag fick jobba på Falun-Borlänge Golfklubb. Jag kände en stolthet över att vi var rankade som bästa golfklubb i landet, utifrån ett idrottsperspektiv. Och mycket annat. Jag kände stolthet för att vara med och skapa Navigatorcentrum i Sölvesborg och i Blekinge. För att vi bidrog med att göra skillnad för unga och vi vara en stor grupp som bidrog på olika sätt. Jag kände också stolthet för att dra på mig målvaktströjan i Jägersborgs IF. Trots att det var i division 6. Alla gånger jag känt en känsla av stolthet har varit i sammanhang där jag känt samhörighet med andra människor och i de flesta fall också känt att vi bidrog med ett högre syfte. Jag har aldrig analyserat det innan, men det blev tydligt när jag drog på mig tröjan. Jag kan inte påminna mig om en enda gång där jag känt stolthet över något jag presterat på egen hand. Jag kan känna tillfredsställelse, men inte stolthet. Är det så, att stolthet kan bara kännas när det sker i relation med andra? En stolt pappa är det för att han är del av en familj?

Jag är bara en av 1 100 medlemmar på Sölvesborgs Golfklubb, en liten, liten bricka i ett stort pussel. Ändå kan jag känna den känslan. Och den är härlig. Jag kunde känna den i division 6. Idag pratas det mycket om bristen på stolthet hos elitspelare inom lagidrott. De har ingen klubbkänsla längre, de drivs av den personliga tillfredsställelsen mer än stoltheten. De har glömt sitt högre syfte. Ändå har de som väljer stoltheten över sin klubb mycket större respekt med sig hos de som ser på. Spelare som är lojala sin klubb hela sitt liv upplevs som vackert. Nämn spelare som Giggs, Gerrard, Maldini och oavsett vilket lag du håller på har du respekt för de spelarna. I våra vanliga arbetsliv anses det idag nästan som fult att stanna hos en arbetsgivare hela livet. Samtidigt som många arbetsgivare inte förstått sitt högre syfte och därmed inte visar upp vad de anställda kan vara stolta över. Vet dina anställda om vad ni bidrar med för att göra världen bättre, då kan de också känna stolthet över sin arbetsplats. Det är först då vi kan få lojalitet. Det finns en anledning till att Google, IKEA m.fl. behåller personal längre. De är tydliga med varför de finns och vad de vill bidra med. Även de har mörka fläckar, men de förblir små när det finns ett tydligt varför.

Sedan kan det gå överstyr. I sommar har jag spenderat några timmar med att se dokumentärserien Wild wild country på Netflix. Den handlar om Bhagwan-sekten (den som Ted Gärdestad anslöt sig till) och dess etablering i Oregon. Där de som anslöt sig kände sig stolta över det de skapade. De kände samhörighet och ett högre syfte, men där saker gradvis eskalerade till något helt annat. Där de mörka fläckarna blev större och större, men folk förleddes in i beteenden för att skydda samhörigheten, trots att det gick emot både deras högre syfte och värderingar. Där ändamålen började helga medlen. Det här har vi sett i många andra sammanhang och organisationer. Ett företag som Wal-Mart, som varit världens största, började som en dröm om rättvisa arbetsvillkor och bra produkter för alla. När grundaren gick bort försvann allt det och man blev en av USA:s sämsta arbetsgivare. Det högre syftet försvann och pengabegären tog över. Då går stoltheten överstyr och lojaliteten försvinner, även om några alltid blundar så länge de kan. För de vill så gärna känna den känslan de hade tidigare, när de fick stå för något.

Och det leder mig in på den sista frågan, vad händer när det vi känner stolthet för, inte längre är något att vara stolt över? Kanske när saker inte visade sig vara vad det verkade. Den rädslan bär jag alltid med mig. Jag har arbetat på arbetsplatser där jag känt stolthet, men där den försvann. Där det blev en plats som jag inte kunde stå för. Det är ingen skön känsla. I våras såg jag en dokumentär av Louis Theroux om pedofilen Jimmy Saville (finns förhoppningsvis kvar på SVT Play). Jimmy var en framstående brittisk mediepersonlighet som donerade stora summor pengar för att bygga sjukhus. Efter hans död kom det fram att han utnyttjat hundratals barn och unga sexuellt. Och att han använt de sjukhus som han hjälpt till att bygga som en plats att utnyttja personer. I dokumentären intervjuas ett par kvinnor som jobbade jättenära Jimmy. De hade aldrig lagt märke till någonting konstigt och hade sett honom som en hjälte. Den ena personen förnekade fortfarande allt. Hon hävdade att inget av det som hundratals människor vittnade om var sant. För henne var Jimmy fortfarande en hjälte. Ett sätt att försvara sin stolthet.

Den andra kvinnan förnekade inte det, även om hon inte sett något, trodde hon på alla som klivit fram och berättade. Och det var bland det sorgligaste jag sett. För hon hade jobbat i 40 år med att göra allt det goda, hjälpa till att bygga sjukhusen mm. I 40 år hade hon känt stolthet över det de gjorde och, så visade det sig en dag, att allting bara hade varit ett sätt för honom att kunna utnyttja människor i utsatta positioner. Hela hennes goda gärning var byggd på en lögn och på ett av de mest fruktansvärda brott man kan tänka sig. Det här var kanske ett av de mest extrema fall vi kan tänka oss av när stolthet raseras. Fast det händer på olika plan, någon vi älskar visar sig vara notoriskt otrogen exempelvis. Där vi kunnat känna stolthet över ett vi, men på en sekund kastas ut i en känsla av skam och avsky. Det är inte lätt att hantera. Jag tror den enda vägen ur det är att omdefiniera situationen. Kvinnan som 40 år senare får veta allt detta, har fortfarande gjort det av godhet. Hennes chans ur skammen är att se tillbaka på sina egna handlingar som något gott, som ett gott uppsåt. Den svikna partnern behöver se på sig själv med stolthet, genom att definiera sig själv som en större människa. Genom att förlåta och gå vidare. Det är inte lätt, men det är enda chansen till ett lyckligt liv.

Jag hoppas få fortsätta känna stolthet när jag drar på mig tröjan. Jag hoppas få känna stolthet i andra sammanhang där jag får vara del av ett vi som bidrar med ett högre syfte. Även solen har sina fläckar, heter det. Vi alla har mörka fläckar, som personer, organisationer och samhällen. När vi har tydlighet och genuint lever efter att göra världen bättre, då kommer de mörka fläckarna ha väldigt liten betydelse för vår lyskraft. Då har vi all möjlighet att vara stolta över att vi bidrar med något gott!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato