Ensamhet är något jag funderat länge över. Det här utkastet skrev jag 2019 och publicerade aldrig. Varför minns jag inte. Min ensamhet är mindre idag än då, eftersom jag träffat Vita, men det finns alltid en rädsla att det ska sluta där ändå. Nedan får du det oredigerade inlägget jag skrev då.
Rädslan att bli ensam
Det finns en sak som skrämmer skiten ur mig. Det skulle kunnat vara klimatförändringar, krig eller andra hemskheter. Fast det är det inte. Det jag fruktar mest är att bli ensam.
Rädslan är inte för här och nu. Det finns stunder av ensamhet även idag, men de är få. Rädslan är där för Marcus om 20, 30 eller 40 år. Och om mitt liv fortsätter att vara som det är, riskerar jag att hamna där. Det skrämmer verkligen skiten ur mig!
Jag gillar inte att blicka framåt, speciellt inte över längre perspektiv. Våra liv är alldeles för oförutsägbara för det. Samtidigt brukar jag ibland resa framåt, sätta mig i gungstolen som gammal och blicka tillbaka på livet. Som en påminnelse för vad jag skulle ångra att jag inte gjorde tidigare. Och det är då rädslan kryper sig på.
Bra relationer är nyckeln till ett lyckligt liv
Det finns en sak vi vet om lycka, att nära relationer är den starkaste faktorn för ett lyckligt liv. Förmågan att älska är alltså avgörande. En förmåga jag har, men frågan är om de relationer jag har i livet är starka nog för att vara hållbara senare i livet. De som står mig närmast har nästintill alla relationer som är viktigare än mig. De har barn eller partners som kommer finnas med där hela livet och kommer vara prioriterade före vår relation. Precis som det ska vara. Det är inte deras uppgift i livet att prioritera mig, det är min uppgift att prioritera mig.
Jag vill inte bli en gubbe som sitter själv på julafton. Inte heller en gubbe som blir inbjuden bara för att han inte har någon annanstans att vara. Jag vill vara en gubbe med mina egna relationer, som har mig med för att de älskar mig.
Rädslan är en bra drivkraft. Så länge den inte förlamar oss, kan den användas som bränsle. Varje dag när jag går upp har jag ett ansvar. Ett ansvar för att stärka mina nuvarande relationer och också skapa nya. Det ansvaret har jag även om 20, 30 och 40 år. Och det tänker jag på i den där gungstolen, att även som gammal gubbe har jag ansvaret varje dag för mina relationer. Och då får jag skapa mina egna sammanhang av gemenskap om de inte finns på andra sätt.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
/Happycato
