Kommentarer inaktiverade för Sex, drugs and rock´n´roll
Rockstjärnor är ingen homogen grupp. Det finns de som lever lyckligt och det finns de som lever olyckligt. Jag tror att skillnaden ligger i meningen med sin musik. De som…
Rockstjärnor är ingen homogen grupp. Det finns de som lever lyckligt och det finns de som lever olyckligt. Jag tror att skillnaden ligger i meningen med sin musik. De som ser en högre mening, som vill göra skillnad och skapa musik för att glädja andra, de har troligen mycket bättre förutsättningar till ett lyckligt liv. De som vill ha det coola livet runtomkring och drivs av det, har nog inte samma förutsättningar. Det här gäller inte bara rockstjärnor, det gäller dig och mig. Vad som driver oss har en stor påverkan på vår lycka.
Vi vet ingenting om framtiden, mer än att den kommer. Och i samma stund som den är kommen är den också borta. Vi kan aldrig leva i framtiden, vi kan…
Vi vet ingenting om framtiden, mer än att den kommer. Och i samma stund som den är kommen är den också borta. Vi kan aldrig leva i framtiden, vi kan inte veta vad den innehåller och ändå lägger vi massor av tid på att försöka vara i den. Till vilken nytta?
Häromdagen fick jag och min kollega beskedet att det projekt vi är anställda i kommer att ta slut 31 december. Det var förutsättningarna från början, men eftersom vi varit sparsamma fanns det projektmedel över som vi hoppades kunna nyttja till sex månader till. Fast det fanns det i slutändan inte möjlighet till. Vilket innebär att det enda som ”binder” mig tar slut.
Det här beskedet har fått mina tankar att spinna om framtiden. Inte i någon oro över att stå utan jobb, pengar osv. Utan djupare tankar kring vad jag vill göra, om jag ska bege mig någon annanstans, fokusera på de delar i livet som saknas mig osv. Och jag finner inga svar på de tankarna.
Det är helt okej att inte få svar på tankarna. Är det något jag lärt mig de senaste åren är att ha tillit till processen. Rätt väg kommer visa sig under hösten. Det är jag helt säker på. Det som däremot retar mig är att det passiviserar mig. Det skapar inget sug till att göra något vettigt. För tankarna, som i sig är viktiga, tar fokus från annat som är viktigt.
Om några dagar kommer det här ha lagt sig. Det gör det alltid. Ibland leder tankarna till livsförändringar, ibland landar jag bara i att fortsätta göra det jag gör. Åt vilket håll det går åt denna gång, det vet jag ärligt talat inte. Det jag vet är att det kommer en förändring efter nyår. Fram till dess får jag fokusera på att göra de saker som gör mig lycklig. 🙂
Lite personliga tankar denna tisdag. Jag behövde skriva lite för att bryta passiviteten och kanske någon av er känner igen er, så då kan jag lika gärna dela med mig av tankarna här i bloggen.
De här stunderna när vi bara är, de är så svåra att söka. De liksom bara kommer. Risken är att vi försöker pressa oss in i att bara vara, istället…
De här stunderna när vi bara är, de är så svåra att söka. De liksom bara kommer. Risken är att vi försöker pressa oss in i att bara vara, istället för att låta det komma naturligt.
”Se till att du träffar hjärtat, skrek han. ”Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.”…
”Se till att du träffar hjärtat, skrek han. ”Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.” Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.”
I fredags såg jag om Mio min Mio. Jag tror faktiskt inte jag sett den sedan jag såg den på bio som åttaåring. Filmmässigt har den väl en del att önska, men det finns mycket livsvisdom i Astrid Lindgrens berättelse. Inte minst i den inledande texten om min namne riddar Kato.
Ett hjärta fyllt med hat är ett hjärta som inte kan vara lyckligt. Den som sprider hat omkring sig kan omöjligt vara lycklig. Och spridandet av hatet är bara ett sätt att försöka dra med sig andra människor in i samma mörka gränd. I ett desperat försök att känna sig mindre ensam, för att känna att någon annan också drabbas och inte bara jag. Och i grunden bottnar det i ett hat mot sig själv.
En människa med självrespekt och balanserad kärlek till sig själv, den person har inte hat i sitt hjärta. Den personen sprider inte hat till andra. Hat äter upp dig på insidan. Det förstenar ditt hjärta sakta, men säkert, tills en dag då du inte längre vet hur det är utan hatet. Hatet är en trygghet, en igenkänning. Men det skaver. Och hatet mot sig själv växer.
Jag har haft hat i mitt hjärta. Det har aldrig gett mig något gott och det har alltid bottnat i ett eget självhat. I dagens samhälle ser jag alldeles för mycket hat. Jag ser människor som är som riddar Kato. Som har vandrat så långt längs den mörka vägen att de inte längre hittar en väg tillbaka. Och de suger in allt de kan på den vägen. Jag hoppas det vänder snart. Att det kommer en Mio som får döda skogen att blomstra igen. Tills dess får vi alla göra vårt bästa för att plantera små frön av lycka där vi trodde det inte längre kunde gro! <3
Det här är en rätt bra fråga att ställa sig då och då. Hur skulle min idealdag se ut? Utifrån det kan vi börja fundera över hur du kan få…
Det här är en rätt bra fråga att ställa sig då och då. Hur skulle min idealdag se ut? Utifrån det kan vi börja fundera över hur du kan få fler sådana dagar i livet. Tänk långsiktigt, kanske det hade varit tråkigt att sippa drinkar på beachen i St. Tropez varje dag i hela livet. Visst, de dagarna behövs med, men vad skulle du kunna göra varje dag utan att tröttna?
