Kategori: Glädje

En del av mitt nya jobb kommer fokusera på ungt entreprenörskap. Vad vi kan göra för att få fler unga att våga ta steget att bli sin egen chef. Under hela mitt liv har entreprenörer varit ledstjärnor för mig. Du går inte utklädd till affärsman på förskolans maskerad om inte så var fallet.

Som barn höll jag, min syster Josse och ibland min granne Peter på med olika affärstankar. Vi plockade bl.a. upp tappade stålborst som fallit av gatusopare. Lyckades hitta en på kvällens promenad! 🙂 Dem satte vi på pinnar och sålde som knivar på gatan. Det låter ju helt fruktansvärt! 😀 Vi lär nog aldrig ha sålt några. Dels bodde vi på en av Sveriges minst trafikerade gator och produkten höll nog inte högsta nivå! 😀 

Syrran och jag startade även en bank. Vi sparade ihop till ett Sega Master System och en bank var ett bra sätt att tjäna pengar. Vår bästa affär var när pappa hade glömt pengar till att köpa pizza och vi generöst lånade ut dem till en ränta på 100 % per dag. Dessutom fick vi pizza! 😀

Såhär har det pågått fram och tillbaka genom livet. På gymnasiet (1997) drev jag och några klasskamrater världens första online-försäljning av ljus som UF-företag. Vi var långt före vår tid. Under internets barndom så försökte jag tjäna pengar på att samla annonser för internetcasinon och andra erbjudanden på en hemsida. Största problemet var väl att jag själv klickade på dem.

De senaste åren har jag studerat massor av framgångsrika entreprenörer. Gått på föreläsningar, lyssnat på poddar och ljudböcker, kollat intervjuer på Youtube och läst biografier. Igår satt jag och kollade på ett seminarium kring ungt entreprenörskap i USA. Det var inga kända entreprenörer, men hyfsat framgångsrika. Och det som slog mig där och då, var att de alla hade haft folk som sa att deras idé var idiotisk eller att det aldrig kommer att gå. Och det har också varit återkommande för många av de jag har studerat genom åren. Det motståndet har varit en drivkraft framåt för att visa att det visst går! Buropen har lyft dem helt enkelt och fått dem ännu mer motiverade.

Jag började fundera på min egna nystartade resa och helt ärligt så är det inte en enda jäkel som jag mött som inte varit peppande. Inte en enda människa har sagt att jag är dum i huvudet som ger mig på detta. Det finns säkert några som tänker det, men det är inte en jäkel som har sagt något. Till och med personer som jag vet inte håller mig speciellt högt har uttryckt sig positivt.

Så då får jag två funderingar i huvudet. Har jag lyckats skapa en social omgivning omkring mig som består av människor som vill lyfta andra till framgång? Och är det bra? Eller skulle jag behöva en motståndarklack som står där och buar för att få riktig fart i drivet?

Svaret på den första funderingen är nog ja. Samtidigt som jag funderar på det så inser jag att det genom livet inte har funnits så många som inte har trott på mig. Jag kan nog räkna dem på en hand. Vilket är jäkligt tur för jag hade nog inte varit i livet idag om det inte vore för att många andra trodde på mig när jag själv inte har gjort det under så lång tid. Det är en av de finaste egenskaperna som finns att tro och lyfta andra, så STORT tack till alla ni fantastiska människor som hejat och fortsätter heja på mig och många andra!

Och är det bra att bara ha en hemmaklack och ingen bortaklack på min arena? Ja, det också. Speciellt när jag valt lycka som mitt område. Att ha människor i sin omgivning som inte lyfter dig är ingen bra väg till lycka. Att använda människors icke-tro på dig eller din idé som drivkraft är bra. Det är att göra det bästa av situationen. För alternativet är att låta det sänka dig. Samtidigt så riskerar vi att börja drivas av att behöva bevisa för någon annan, vi låter det externa ta över från det interna. Det är möjligen bra för att prestera, men det är inte bra för lycka. Fram till den dag jag bottnade 2008, så hade jag ofta tanken att jag ska visa dem att jag kan lyckas. Jag ska visa dem att jag är något. Vilka dem var vet jag faktiskt inte, det var någon diffus bild av en grupp människor från min barndom. Fast jag kan inte minnas att någon var på motståndarsidan ens då. Jag skapade en egen grupp helt enkelt som jag skulle visa någonting för. Det är ju extremt dumt, när den gruppen inte ens fanns i verkligheten.

Jag lyssnade för lite sen på Framgångspodden där Sebastian Siemiatkowski, en av grundarna för Klarna intervjuades. De hade blivit totalsågade av några av Sveriges största affärsmän när de pitchade sin idé. Efteråt hade dock en man kommit fram och sagt till dem att köra, för de andra fattade inte vad de pratade om. Sebastian lyfte fram hur otroligt viktigt det var för dem att få någon som trodde på dem just där och då. Vill du bara lyckas som entreprenör så kan du ha en stor bortaklack. Ska du bli lycklig som entreprenör så tror jag att det är viktigt att ha en så stor hejaklack bakom dig som möjligt. Det här blir nog en central del för hur vi lyckas skapa fler unga entreprenörer. Det behövs fler som hejar på dem, som tror på dem! De behöver människor som pratar taktik, hjälper till med materialet och massa andra saker också, men framförallt så behöver vi övriga applådera högt för att fler ska ta mod till sig och våga!

Och det här handlar inte bara om entreprenörskap, det handlar om all förändring i livet. När människor tar modiga beslut, när folk vill göra något nytt, då måste vi finnas där och heja! De tar ett steg för att göra sitt liv bättre och lyckligare, vad är värt ditt jubel om inte det är det?

Happycato.se firade förra veckan sin första födelsedag! Jag missade det själv, men på ett år har det blivit 138 inlägg och jag tror kring 25 000 läsare sammanlagt. Tack till alla er som läser och som kommer med massa uppmuntran!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Dagens huvudbild är tagen av mig själv, ståendes på The Kop, Liverpools hemmaläktare. Den som känner mig vet att mitt hjärta klappar för Manchester United, Liverpools ärkerivaler. Hejade jag på Liverpool den dagen? Nja, jag var rätt nöjd med att det blev 1-1 mot ett sådant erkänt topplag som Norwich… 😉 Men jag var så nära att heja på dem som jag någonsin kan förmå mig att komma! 🙂 Och filmen är från Stoke-Leicester, lägg märke till dottern som står bredvid sin buande far (han i mitten)… Är det den förebild du vill vara? DS.