Författare: Marcus Cato

Det är alla hjärtans dag, dagen då vi ska uppmärksamma kärleken. När vi ska uppmärksamma våra partners lite extra, ge presenter och skämma bort varandra. Jag ska ärligt talat säga att jag inte riktigt gillar påfundet. Det ger vägar ut för många att inte ge det där lilla extra resten av året. Varje dag är ett bra tillfälle att uppmärksamma de vi älskar! Dessutom verkar de flesta uppmärksamma det med diverse materiella ting, för det är ett enkelt sätt att visa det på. Samtidigt som en ask choklad betyder väldigt lite i jämförelse med en massa andra fina saker du kan göra. Nu hoppas jag att ni alla lever i relationer där ni får kärlek och uppmärksamhet även när det inte är menat att vi ska skämma bort varandra! Och att ni skäms bort med mer än choklad och blommor då och då.

Kan det vara så att jag bara sitter och är bitter för att inte jag får någon choklad? Eller för att jag inte direkt har någon att skämma bort (åtminstone inte på det planet som Alla Hjärtans Dag vill uppmärksamma)? Nja, ett uns ledsamhet finns det i min själ för att mitt hjärta bara slår fortare när jag är i löparspåret, men det är verkligen bara ett uns. För även det här handlar om attityd och val grundade i självkänslan. Jag läste en bok av Olof Röhlander, Det blir alltid som man tänkt sig, för ett tag sedan, (kommer lotta ut ett exemplar framöver). Han skrev om deras kamp om att få barn och hur han hade jobbat aktivt med att må bra ändå även om de förblev barnlösa. Det satte sig djupt hos mig och det hjälpte mig att processa mina egna tankar om att leva ett liv utan en partner och med det en eventuell barnlöshet. Även om min önskan är en annan, gäller det att också kunna acceptera och hantera livet som det blir. Och det landar i mina val och attityder, vilket leder mig in på dagens ämne, en kärlekshyllning till den person jag älskar mest.

Mitt första filmmanus, Masturbatören, handlade om en tonårskille som var ”kär” i sin egen högerhand. Hur han kämpar med sitt beroende och hur det ställer till det i olika situationer. Det är inte den typen av kärlek jag menar här, när jag säger att kärleken till mig själv är den största! 🙂 Däremot är det kärleken till min förmåga att skapa en helt ny värld på insidan, en berättelse som kommer ut i ord. Det är kärleken till att ha en hjärna som lärt sig välja, som lärt sig att se olika perspektiv. Det är kärleken till min förmåga att fortsätta kämpa för det jag tror på, att stå upp för mina värderingar och inte ta skit. Det är kärleken till att vara nyfiken, att ständigt vilja utvecklas. Det är kärleken till att en konstig tanke i mitt huvud kan få mig att skratta. Det är kärleken till att jag är så fylld av brister, men ändå på något konstigt sätt perfekt. Det är kärleken till min passion i mötet med andra människor, att få vara med och utveckla andra. Det är kärleken till min egen resa genom livet, till de som skapat mig. Både rent biologiskt i mamma och pappa, men också alla dem som format mig längs min resa. Det är kärleken till min förmåga att känna tacksamhet och ödmjukhet till livets vägar. Det är kärleken till min konstighet, min unikhet som jag omfamnar varje dag. Det är kärleken till mig, Marcus Cato, en liten plutt i universums historia, men ändå i min egen hjärna den största som levt! Det är kärleken till tron på mig själv och det är kärleken till den ständiga oron över att jag missbedömt tron på mig själv. Det är kärleken till komplexiteten, det är kärleken till att ständigt finna nya saker inom mig själv, det är kärleken, det är kärleken!

Jag skulle inte byta mig själv för att få vara någon annan i hela världen. För 10 år sedan skulle jag bytt med vem som helst för att slippa vara jag. Idag, med exakt samma förmågor som jag hade då, är jag glad att det inte gick att byta! Och jag är glad över att jag hade förmågan att byta perspektiv, att byta filter på livet. Jag kommer aldrig att byta ut kärleken till mig själv, jag delar gärna med mig av kärleken till andra, men det kommer aldrig kunna bekostas av kärleken till mig själv.

För många, många år sedan var Thomas Di Leva programledare för jullovsmorgon. Jag minns endast en sak från de programmen. En morgon målade Thomas läppstift på sig själv, ställde sig framför en spegel och kysste sin spegelbild och sa ”Åh, Thomas, jag älskar dig!”. Det var bland det flummigaste jag sett! 😀 Fast han hade en poäng och av någon anledning minns jag det! Riktig kärlek börjar alltid i dig själv, när du börjar älska dina brister såväl som dina styrkor, då blir du oövervinnerlig. Det är kärleken till dig själv som lägger grunden till att kunna ge kärlek till andra. Älska dig själv först, men aldrig på bekostnad av andras självkärlek! Så idag uppvaktar jag mig själv för att jag faktiskt har lärt mig att älska mig själv! (Firade med en spontan lunch med en god vän hos min andra kärlek, Shady Burgers… 😉 )

Det kan också vara att jag är narcissist… 😀 Fast då jag ibland tvivlar på min egen fantastiskhet tror jag inte det är så! 😉

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag! All kärlek till er!

Happy Cato

PS. Och jag vet att ni alla sitter där och undrar, är Masturbatören en självbiografi? Nej, jag är vänsterhänt… 😉 Och när kommer den på bio? Det får framtiden utvisa! DS.