Jag tror vi alla har varit där, när vi upplever att vi inte lever upp till vår egna förväntning på oss själva. Där vi har en bild av oss själva om att vi är på ett sätt, men beter oss på ett annat sätt. Ett sätt som vi inte tycker om. En trött förälder som skriker på sina barn, trots att de inte vill vara en skrikande förälder. En kollega som delar med sig av skvaller, trots att de inte vill vara en människa som bidrar till andras olycka. En golfare som råkar rubba sin boll och som skulle få pliktslag för det, men som inget säger för att ingen annan såg det. Små vardagliga ting som skapar skav inom oss och som jag tror bidrar till minskad lycka.

De flesta av oss är på en normal nivå. Vi är inte de som fifflar bort miljarder i skatt eller fejkar siffror om våra avgassystem. Kanske att de människorna också började med små skav, som de vande sig vid. Eller kanske de aldrig hade några andra förväntningar på sig själva, deras bästa jag hade en annan definition än min. Kanske slutar det skava när man blivit fartblind.

Oavsett vilket, det skaver i själ och hjärta när vi inte är den version av oss själva som vi vill vara. Jag hade en sådan dag häromdagen där det blev tydligt för mig, där jag på kvällen inte alls kände mig glad över det jag bidragit med den dagen. För min del handlade det denna gång om att ryckas med i skvaller. Där jag kände att ord lämnade min mun som jag inte tyckte om. Det kan vara så att det bara är jag i hela världen som reagerade på det, eller ens tyckte det var skvaller, men det kvittar. För jag levde inte upp till den människa jag förväntar av mig själv att vara.

Det skaver hos mig titt som tätt. Fast mer sällan idag än för några år sedan. Det var det där skavet som kunde väcka ångesten till liv. Och det gjorde den ofta förr, för jag levde sällan upp till mitt bästa jag. Och då fanns det massor av saker som kunde väcka ångesten, bland annat alla mina beroenden som jag använde för att dämpa ångesten. Idag är skav väldigt sällan så stora att de väcker ångest och istället retar de igång mig.

Det där skavet gör att jag vill bli bättre. Det påminner mig om att jag har massor av utvecklingspotential. Det får mig att reflektera över mina beteenden och vem jag vill vara. Och sakta tar jag steg mot ett bättre jag. När jag väl tagit stegen kommer det fortsätta skava, fast på nya nivåer.

Alla som haft skoskav vet att det inte är speciellt skönt. Fortsätter vi gå med skav kommer vi bara få mer och mer ont. Det går inte att ignorera. Vi behöver plåstra om och läka. Kanske också gå så långt som att byta skor. Att inte leva upp till förväntningarna på dig själv är samma sak. Du behöver förlåta dig själv när du brister och låta det skavet läka ut. Att slå ner på dig själv eller älta kommer inte att göra det bättre. Fundera istället på vad du kan lära dig för att slippa skavet i framtiden och kunna gå vidare. Nästa gång väljer du kanske en annan strategi istället för att skrika på ditt barn. Eller väljer att inte säga något om den smaskiga nyheten du just fått veta om en kollega. Och du tar det där pliktslaget, trots att ingen såg. För du vet att det är skönare att slippa skavet, än det du får av att inte leva upp till bilden av dig själv.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Ett av mina favoritkapitel i en av mina favoritböcker The Happiness Hypothesis handlar om att vi alla är hycklare. Ingen människa har förmågan att leva helt utan skav… 🙂 DS.