En sista upplevelse fylld med kärlek

Jag är ingen nostalgisk person. Jag ser oftast framåt och fastnar rätt sällan i det som varit. Idag har varit ett stort undantag. Några veckor innan mamma gick bort så var vi i sommarstugan. Det var bara jag, mamma och pappa. Mamma hade en förmåga att skämma bort mig, speciellt vad det gäller mat. Hon gjorde ofta mina favoriträtter, anpassade rätterna efter mina nya kostinriktningar och anpassade faktiskt sin egen kost delvis efter min diet. Just den här sommardagen hade mamma gjort en av mina favoriträtter, mulagatanisoppa. Och dessutom gjort den på kokosmjölk och bytt ut löken mot morot, allt för min skull. Den var gjord med kärlek och lika god som vanligt.

Mamma hade som vana att göra mycket mat, Cato-familjen är storätare! Så även denna dag fanns det gott om soppa, så mycket att det blev över. Mamma frös in soppan för senare avnjutning. För ett par helger sedan hittade jag den där soppan i sommarstugans frys och tog hem den, utan att egentligen tänka så mycket på det. Fram till idag, när jag hade tagit upp den från min frys. Det var då känslorna kom över mig. Plötsligt slog det mig, att den här soppan är det sista som finns kvar av alla de tusentals måltider som min mamma gett mig. Jag har funderat på det flera gånger, maträtter som hon gjort som jag aldrig kommer få uppleva igen. Även om någon försöker så är mammas mat alltid mammas mat. Precis som jag hade kunnat ge en halv förmögenhet för att få äta farmors köttbullar och stuvade makaroner igen.

En sista matupplevelse fylld med mammas kärlek. För mig kändes det som början av nedanstående filmscen. En känsla av glädje, som snabbt förbyts i en känsla av sorg, för något som har funnits, kommer inte längre  finnas kvar. En sista måltid, en sista känsla av 37 års ren kärlek.

Den var god och det bästa är, att det var så mycket, att jag imorgon får uppleva det en allra sista gång. Jag ska äta den och minnas den vackraste av människor!

Tänk att något så enkelt, som lite frusen soppa, kan skapa ett hav av känslor. Vi upplever det alla då och då, inte med soppan, men med annat. Det kan vara en doft som påminner om din morfar. Eller en låt som får dig att gå tillbaka till en stund av kärlek från förr. Det är vackert i all sin enkelhet!

Jag vill låta detta inlägget vara en berättelse om just en sista upplevelse av kärlek. Det har hänt mycket annat den senaste tiden (inte så mycket blogg bara), men jag tar det en annan dag. En sak vill jag påminna om, njut av det som är gjort till dig, av kärlek, med kärlek!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato