Etikett: normer

Världens sämsta skådis

5 oktober, 2018 11:50 5 oktober, 2018

8 min read

255 views

Idag är en viktig dag för mig. Alla dagar är viktiga, men denna känns lite extra. Idag är det exakt 10 år sedan jag slog i botten. Idag är det…

Idag är en viktig dag för mig. Alla dagar är viktiga, men denna känns lite extra. Idag är det exakt 10 år sedan jag slog i botten. Idag är det exakt 10 år sedan jag ställde mig på min balkong i Ystad och studerade vilket som var det bästa sättet att ta livet av mig. Jag hade pressat mig så långt det gick, ner i den psykiska ohälsans djupaste avgrund. Jag hade axlat en roll som inte var min att spela och allt den hade lämnat kvar för mig var döden. Den kittlade mig, döden kunde lossa mina ok, ge mig den frihet jag så länge drömt om och aldrig mer behöva se tillbaka på den sjuka människa jag hade utvecklats till. Fast, vad om? Tänk om jag lämnar och det skulle visat sig finnas en lycklig väg därborta? En nyfiken tanke på mig själv och på mitt eget liv vaknade till. Jag hade sett mitt liv som ett helvete i många år, det skulle vara såhär. Samtidigt som det inte skulle vara såhär. Jag hade ju lyckats. Jag var redan högsta chef, på en golfklubb dessutom. Jag hade familj, vänner och en massa materiella ting. Nästan allt vårt samhälle hade talat om för mig skapar lycka, det hade jag. Ändå stod jag här på balkongen och studerade bästa sättet. Skulle jag välja att havet, tågspåret eller rentav bara hoppa från balkongen? Den kvällen definierades mitt liv om. Jag kommer aldrig kunna förklara riktigt hur det gick till, men jag valde inget av alternativen. Jag valde istället att börja leva mitt liv på det sätt jag ville. Jag tänkte att jag kan ju testa det ett par veckor, de andra alternativen fanns ju kvar. Ett par veckor blev en månad, det blev två, ett halvår, ett år och nu tio.

Häromveckan hamnade jag en diskussion om hemmasittare i skolan. Som en del av er vet, fick jag vara med och starta upp ett innovativt projekt kring det i Sölvesborg. En sak som jag tog upp i samtalet var mina erfarenheter kring elevernas, ibland extrema, strävan efter att få vara normal. De ville inte sticka ut från mängden. Det kunde exempelvis vara elever med en neuropsykiatrisk diagnos som inte ville ta emot ett visst stöd för det fick dem att sticka ut från de andra. De kämpade varje dag för att passa in i en mall som inte var deras. De var som fyrkanterna som försökte pressas ner i triangelhålet på den där barnleksaken vi alla hade som små. Och det sög energi, enorm mängd energi. Där det till slut inte gick längre. Energin tog slut och de började stanna hemma, för att slippa passa in. Var det kvadraternas fel att de inte passade in i triangelhålet? Nej, inte ett dugg. De gjorde verkligen allt för att passa in i det där j-kla hålet! Även när någon visade dem ett kvadratiskt hål, valde de ofta att försöka pressa sig in i triangelhålet ändå. För det var vad omgivningen alltid hade förväntat sig.

Det här fick mig att tänka vidare på mitt eget liv. Ni som läst eller hört min resa vet att jag kämpade som fasen för att passa in. Från sex års ålder kände jag mig annorlunda mot andra och inte på något positivt sätt. En av mina styrkor har varit anpassningsbarheten och förståelsen för vad som är accepterat beteende och ej. Dessutom född rätt in i normen, vilket gjorde att trots att jag kände mig annorlunda, sågs jag inte som annorlunda. Hade jag varit invandrare, tjej, transsexuell eller haft en neuropsykiatrisk diagnos hade människor sett mig som annorlunda. Och det hade gjort anpassningsbarheten svårare. Oavsett vilket, sakta, men säkert tränade jag upp mig på att följa och passa in. Jag blev en bra skådis. Jag tog till och med på mig hela samhällets önskeroll, att bli framgångsrik. Fast jag bakom fasaden mådde så jäkla dåligt. För det var inte jag. Där fanns små delar i mig som var jag, men i det stora hela levde jag omedvetet en roll.

Idag är det precis 10 år sedan jag ställde mig på min balkong och funderade på vilket som var bästa sättet att ta livet av mig på. Jag var trött på att spela den rollen jag spelat. Jag tyckte det var dags för eftertexterna och att ridån fick gå ner. Jag vill ha en slut på kampen inom mig. Det var ingens fel att jag kände mig tvingad in i det. Det är inte någon enskild person som sätter samhällsnormerna och den enda som har ansvar för mitt liv är jag. Fast, slog det mig, jag är precis som de där hemmasittande barnen. Jag ville vara normal, jag ville vara älskad och ha samhörighet med andra människor. Det trots att det inte finns något som är normalt. Vi skapar oss en bild om att vi är onormala om vi gör på ett visst sätt eller ett annat. Omedvetet riskerar vi att göra val som inte är våra, utan någon annans, fast det inte är någon annan som sagt åt oss att göra de valen. Jag tror massor av vuxna människor går runt i vårt samhälle och känner sig som cirklar eller fyrkanter i ett triangulärt system. Jag har mött många människor de senaste åren som exempelvis brottas med tanken om när de ska bli påkomna, att de inte har en aning om vad de egentligen håller på med. De känner sig som bluffar. Det kände jag med på den tiden. Vi axlar en roll som kompetenta och det är de flesta av oss, men bakom rollen känner vi oss inte det. Vilket gör att vi lägger massa energi på att spela en roll, istället för att bara vara oss själva. Eller lägger på ett lager smink och ett falskt leende för att varje morgon ta oss upp ur sängen för att spela en roll vi aldrig önskat spela. Där allt är bra utåt sett, men där bakom krackelerar det och vi tänker att livet måste vara mer än det här? Och precis som med de hemmasittande barnen kämpar vi på, tills det tar stopp. Vi bränner ut oss, dämpar ångesten med beroenden eller i värsta fall ger upp livet.

Det som slår mig efter diskussionen jag hade, är att jag idag är världens sämsta skådis. Jag tror nämligen att det är vägen att gå. Börjar vi ställa om våra liv där vi inte längre behöver hålla några fasader, dölja skelett eller spela en roll, då blir livet mycket enklare och lyckligare. Jag är i de allra flesta lägen mig själv idag, jag har slutat skådespela. Och det är nog den största anledningen till att jag också är lycklig. Jag är bäst på att vara mig själv, därför kan jag också känna mig säker i att vara mig själv. Är jag omtyckt av alla? Troligen inte, men det spelar mindre roll när jag är omtyckt av mig själv. Och det är inget fel i att kunna skådespela, det gör jag med i vissa lägen. När jag föreläser klär jag på mig en roll, den är fortfarande jag, men det är inte samma kostym som när jag spelar memory med min systerdotter Doris. Skådespeleriet är bara en fara när den är för att hålla uppe en livsfasad. Oavsett om det är inför samhället, dina föräldrar eller dina klasskamrater du inte har träffat på 25 år.

Så låt eftertexterna rulla, säg hej då till den roll du burit för länge och gör en ny film med ditt riktiga jag i huvudrollen! Jag kan ta en av birollerna som en lycklig, onormal man med konstiga filosofiska idéer som då och då påminner om att hålla karaktär. 🙂 Helst skulle jag ha skägg och en pipa jag aldrig röker…

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Stort tack till Nilo för att jag fick låna din klosslåda! 🙂 DS.

2 kommentarer

Glädje Lycka Mening

Att omvärdera vår syn på världen

Marcus Cato

28 augusti, 2018 20:00 28 augusti, 2018

6 min read

207 views

Kommentarer inaktiverade

Jag var ett steg i från döden. Ett steg hade räckt för att jag skulle göra slut på allt. Jag var samhällets perfekta lilla kugghjul i det stora maskineriet. Med…

Jag var ett steg i från döden. Ett steg hade räckt för att jag skulle göra slut på allt. Jag var samhällets perfekta lilla kugghjul i det stora maskineriet. Med en utbildning, karriär och ett materialistiskt driv som tillväxtekonomerna blev alldeles våta av. En person som konsumerar upp alla sina pengar, det är någon som ser till att resten av samhällets kugghjul snurrar. Ändå var jag ett steg från döden, trots att jag gjorde allt ”rätt”.

Den senaste tiden har jag lagt mycket av min tankeverksamhet på samhället. Hur det ur ett lyckoperspektiv gått snett för oss. Hur våra västerländska samhällen varit fokuserade på ekonomisk tillväxt, som ett sätt att försöka öka lyckan. Vi har satt likhetstecken mellan ekonomiskt välstånd och lycka. Trots att det visat sig att en ökad ekonomisk tillväxt i en ekonomi som Sveriges inte bidrar långsiktigt till vårt välmående (läs en studie här). Ändå är det den ekonomiska politiken som är central i nästan alla nationer. Det är tillväxten, inflationen och ”marknaden” som ska tillfredsställas. Och det oavsett om du kallar dig socialist, liberal eller konservativ. Visst, många västerländska länder rankas högt i World Happiness Report, men den använder också BNP per capita som en av måttstockarna. Den sätter lite likhetstecken att ekonomiskt välstånd ökar vår lycka redan från början. Ni som läser om det, kan se kritiken att exempelvis Colombias invånare upplever mest daglig lycka, men rankas ändå som det 37:e lyckligaste landet. Jag tycker Happy Planet Index är lite mer spännande, eftersom den också försöker ta hänsyn till hållbarhet. Och där har vi helt andra länder i topp.

Varför har vi gått i fällan och inte tar oss ur? Trots att många ser att det är fullständigt galet. Jag tror faktiskt en del av svaret är relativt enkelt. Det är lätt att mäta! Förra året hade vi 100 kronor, i år 104. 4 % tillväxt, det går bra nu! Det är lätt att bygga ekonomisk tillväxt, åtminstone på papperet. Och det är siffror som politiker älskar att lyfta fram. Mänskligt välmående däremot, det är svårt att mäta. Det är subjektivt och komplext. Och tyvärr finns det alltså ingen korrelation mellan ekonomisk tillväxt och befolkningens välmående, åtminstone inte över tid. Idag lever vi i en rejäl högkonjunktur, den ekonomiska tillväxten är hög, ändå har vi en ökning av psykisk ohälsa, sjukskrivningar p.g.a. utbrändhet, depressioner och andra psykiska besvär. Stressrelaterade sjukskrivningar har enligt Försäkringskassans statistik gått från drygt 6 000 år 2010 till närmare 37 000 år 2017.

Samhället är byggt på individer. Var och en av oss är en del av det stora. Var och en av oss har ett ansvar. Var och en av oss måste börja stanna upp och fundera över vad vi håller på med. Gör jag aktiva val i mitt liv för att öka mitt och andras välmående? Gör jag aktiva val för att bidra till en bättre värld? Eller har jag fastnat i ett ekorrhjul där ekonomi, materialism och förlegade samhällsnormer tillåts styra mina beslut? Istället för mitt välmående. Oavsett hur lyckligt eller olyckligt ett land anses vara har du fortfarande ditt egna ansvar och din egen möjlighet att påverka din egen lycka. Ett samhälle kan bidra med förutsättningar, men i slutändan handlar det om dig.

En del skulle hävda att det här är ett politiskt inlägg. Det är det inte. Det är ett mänskligt inlägg bortom politiken. De som känner mig väl, vet att jag inte sympatiserar med något av våra partier, för de är alla del av systemet som drivs av ekonomisk tillväxt som motor i samhället. Och tiden är ännu inte mogen för de som vill sätta in en motor av medmänsklighet och nya normer. Det kommer, det är min övertygelse. Fast jag tror inte det är politiken som kommer stå för förändringen, utan andra krafter. Jag är dessutom övertygad att kostnaderna för samhället, företag och individen är mycket lägre med en annan motor. Jag har inget emot ekonomiska vinster på något plan, men jag ser mycket hellre att de uppkommer utifrån viljan att göra en positiv skillnad i världen, än av drivkraften av pengar. Det finns massor av tendenser runtom i vårt samhälle som jag gillar. Företag som drivs med hjärtat före plånbok, människor som gör val utifrån sitt välmående istället för sin ekonomiska status. Vi är på rätt väg, men det får gärna gå fortare!

En del tror det sitter en ondskefull trojka som konspirerar för att hålla alla på plats. Jag älskar en bra konspirationsteori, men jag tror inte det är så sofistikerat. Ja, det finns människor som tjänar på det system vi har idag. Främst för sitt eget välmående. Fast de är människor de med, de fastnar i sina system, rädda för det okända. Jag har full förståelse för att de vill upprätthålla det som är, men de är bara individer med samma ansvar som dig. Vi kan inte begära att de som gynnas av dagens system driver förändringen, den måste komma från oss som inte känner oss gynnade av det. Vi måste reflektera och fundera över våra liv och vart vi är på väg. Vi behöver ta vårt eget ansvar för vårt välmående och göra vad vi kan för att bidra till andras.

Jag är övertygade om att den korta vägen till lycka är att ta den långa vägen. Oavsett om det är på individ-, organisations- eller samhällsnivå. Har jag en färdig lösning för hur allt detta ska gå till? Nej. Jag är för världsfred, men jag har inte en klar lösning på det heller. Det jag vet är att ekonomisk tillväxt kommer ha väldigt liten effekt på din och min lycka. Då tycker jag det är värt att fundera över om det finns bättre sätt!

Vi ses i en gladare och morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Tre oväntade fördelar med långa män (och en nackdel)

Marcus Cato

30 november, 2017 19:57 30 november, 2017

10 min read

876 views

1 kommentar

Idag behöver jag bryta av med ett ytterst oseriöst inlägg med en seriös twist… Och jag gillar att kasta mig mellan det djupaste, djupaste till det mer oseriösa. Livet blir…

Idag behöver jag bryta av med ett ytterst oseriöst inlägg med en seriös twist… Och jag gillar att kasta mig mellan det djupaste, djupaste till det mer oseriösa. Livet blir lite mer spännande då! Häromdagen hade jag en diskussion med en vän om längd och min fantastiska hjärna gick igång på detta! 🙂

Visste du att det finns studier på att kvinnor i mycket högre utsträckning än män tar selfies uppifrån? Det för att dölja eventuella brister, vi blir helt enkelt lite snyggare och smalare med en bild tagen uppifrån. Män i sin tur tar i högre utsträckning selfies underifrån. För att se längre och kraftfullare ut. Det här visar på en hel del fördelar med att vara lång! 🙂

Jag har i hela mitt liv varit längre än de flesta i jämförelse med jämnåriga. När jag ploppade ut på Kristianstad BB så var jag 58 cm lång. Det är inte många bebisar som fötts där som klått mig i längden. Efter det växte jag till mig ytterligare och stannade till slut på 197 cm. I stora delar av livet har jag älskat att vara lång, samtidigt som jag hatat det. När självkänslan var låg ville jag inte synas, då är 197 cm inte bra, för du syns överallt. Vilket är en fördel i en folkmassa, jag är lätthittad! 🙂 Den fördelen räknar jag dock inte in, för den var väntad!

Andra väntade fördelar är ju sånt som att långa män når övre hyllorna i köksskåpen, vi har större famnar att kramas i, vi kan skruva ur takglödlampor utan att behöva stå på en stol. Och en himla massa andra praktiska saker där längd är till nytta. Det är inte de tre oväntade fördelarna, utan de kommer snyggt uppradade här:

Du blir gladare

Jag har en väldigt egen teori om varför långa människor överlag är mer framgångsrika än andra (det finns forskning på det). Det handlar om kopplingen mellan kropp och känsla. Inte hos den långe, utan hos betraktaren. Tänk dig att du ser en ledsen människa, var har de blicken? Jo, oftast neråt. Kroppen och känslan är sammankopplade. Titta neråt, ställ in kroppen som om du vore ledsen. Med stor sannolikhet kommer du att känna dig lite mer nerstämd. Vad händer då om vi gör tvärtom, tittar uppåt? Jo, vi blir gladare. Någonstans har jag läst att vi inte kan bli ledsna om vi tittar uppåt. Om det stämmer vet jag inte, men vi vet att vi blir gladare av att hålla blicken lite uppåt.

Det är här min teori kommer in. Varje gång du möter en lång människa så måste du titta uppåt, vilket gör att du kommer få en gladare känsla i kroppen utan att fatta det. Vilket leder till att du blir på bättre humör, den långa personen förknippas med detta och framgången börjar. Chefen får samma känsla och ger därför större löneökning och låter den långe öka i karriärstegen snabbare än andra. Det är egentligen en sjukt bra teori till varför långa människor är framgångsrikare (utifrån samhällets kriterier).

Fast de långa måste ju titta neråt? Borde inte de bli mer deprimerade då? Det stämmer till viss del. Väldigt korta och väldigt långa män har högre risk för depression än normallånga. Samtidigt finns det studier på att långa är lyckligare än andra. Här kopplar jag in teorin att den långa ständigt möter glada människor (p.g.a. att alla behöver titta upp). Det är en viktigare faktor för glädje att ha en glad omgivning, än att titta neråt. Så därmed blir även långa män gladare! 🙂

När ni får det förklarat såhär blir det glasklart, eller hur? 😉

Du blir snyggare

Vi ser smalare ut och blir snyggare när fotot tas lite snett uppifrån. Och då blev det ju självklart, vill du se snyggare ut hela tiden, utan att bry dig om vinklar? Då ska du hänga med långa människor!!! Vi ser ju dig alltid från den vinkeln! Och det förklarar ju varför jag ständigt omges av så många vackra människor! Och att vara i en vacker miljö bidrar till lyckan, vilket då återkopplar till att vi som är långa även blir glada av detta faktum! 😀

En annan fördel i ett romantiskt förhållande med åtminstone en lång man är att eftersom de flesta har ett underifrånperspektiv så kommer du dessutom uppleva honom som stark och kraftfull. 🙂 Utan att han behöver ta bilder från fuskvinklar!

Här kommer ju också den stora nackdelen in med långa… För kommer ni för nära kan det bli jobbigt… Ni vet när ni slår på mobilkameran när ni sitter i soffan och den råkar vara i selfieläge? Det är ju en skräcksekund för de flesta… Står ni för nära oss långa är det den skräckvinkeln ni får se alltför ofta… Vilket är dåligt i en kärleksrelation, för ni vill kanske inte ligga med Onkel Fester eller Jabba the Hut… Men det finns säkert någon bok om hur man undviker sådana vinklar i sänghalmen, så det går säkert att lösa. 😉 För alla andra är det ju bara en fördel med skräckvinkeln. För helt plötsligt kommer ni i jämförelsen känna er ännu snyggare! 😀

Du blir rikare och får ärva pengarna tidigare

Vi har redan varit inne på det, men långa människor och framförallt män, har större ”framgång” utifrån samhällets normer. Framgång genererar pengar och rikedom. Vilket gör att den som har ett förhållande med en lång man också får tillgång till dennes enorma förmögenhet.

Samtidigt så visar forskning på att vi som är över 6 fot (ca. 180 cm) dör tidigare. Det är en av anledningarna till varför kvinnor har högre medellivslängd än män. En större kropp kräver mer av hjärtat, vi slår i huvudet i fler dörrposter som sliter på hjärnkapaciteteten osv. Så du får alltså inte bara tillgång till rikedomen, du får ta över alltihopa tidigare än om du var i en relation med en kort eller normallång man! Hörde jag win-win? Nu jobbar jag ju lite för att utjämna de orättvisorna, så förhoppningsvis att det i framtiden inte kommer vara en fördel med att vara lång och man. Det är en riskfaktor som kan vara värd att tas, dö tidigare lär vi göra ändå! Samtidigt lever lyckligare längre, så jag siktar på att kompensera längden! 🙂

Tänk att världen är uppbyggd på ett så idiotiskt sätt, att tre saker som jag har noll påverkan över, ger mig massa fördelar i livet. Då menar jag inte de tre jag nämnt här, det är ju dina fördelar av att träffa mig. 🙂 Det står ju dock klart att jag fötts till att bli lång, vit och man. Bara genom det så får jag massor av fördelar från det samhälle vi har byggt upp (främst av kanske inte långa, men vita män). Visst, vi har en del nackdelar också. Ja, jag talar om att toarullarna sitter för lågt på offentliga toaletter… Och jag gillar inte att sitta där det skvätts av tusen andra… Den idioten som satt standardhöjden på dem kan ringa mig! Inte ens ett barn som just lärt sig gå hade haft några problem att sträcka sig 30 cm högre upp! 😀

Typ så, varje människas problem är de största problemen i dennes värld. Långa, vita män ser världen ur sitt perspektiv. Våra problem kanske inte är samma som alla andras… Det är egentligen rätt skönt, för världsbilden blir rätt mycket enklare när det är toarullshöjden som blir det vi måste lösa!! Fast lyfter vi blicken bara lite, lite (och inser att det är samma jäkel som standardiserat toarullen, som satt toaspeglarna för lågt…) blir det tydligt att många av oss (främst vita män) problematiserar om högst triviala saker, i jämförelse med andra. Och en hel del problematiserar om saker som inte ens är ett problem… Vi klagar på att andra grupper vill ha mer inflytande i det samhälle vi har byggt upp för vår egen vinning. Som om vi skulle ha något att förlora på det. Tyvärr är det en lång väg innan de med makt har lyft blicken tillräckligt högt, att de ser att även de skulle vinna på en annan fördelning av makt och resurser. Kanske beror det på den jäkeln som satt toaspeglarna för lågt. Hade de bara höjt speglarna hade fler män sett sig själva i ögonen och insett att den som stirrar tillbaka inte är den man de drömde om att bli. Höj speglarna och världen kommer att förändras! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar

Mening

Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor…

Marcus Cato

14 september, 2017 20:00 14 september, 2017

6 min read

582 views

1 kommentar

Dagens inlägg är både generaliserande och provocerande för vissa, det får ni helt enkelt svälja. 🙂 Förhoppningsvis väcker det också en tanke på hur kommunikation och ord kan spela en…

Dagens inlägg är både generaliserande och provocerande för vissa, det får ni helt enkelt svälja. 🙂 Förhoppningsvis väcker det också en tanke på hur kommunikation och ord kan spela en stor roll i vårt samhälle.

Varje gång jag möts av ordet snäll kommer det en lite konstig känsla i magen, en jag inte riktigt gillar. ”Tack, snälla du. -Vad du är snäll.” Ord som jag då och då får tillbaka från människor i min omgivning. Som vi alla förhoppningsvis får tillbaka då och då. I 99 % av fallen kommer orden från kvinnor, män verkar inte använda ordet snäll. Varför? Av samma anledning som jag tror att min känsla i magen är konstig. För att vi präglats av uttrycket ”Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor.” I en omedveten överenskommelse så har den manliga delen av befolkningen till stor del uteslutit användandet av ordet snäll när de talar med någon av samma kön. För det är ingen komplimang i våra ögon. Snarare tvärtom. Jag frågade en god vän om vad ordet snäll betydde för honom och han bekräftade direkt min uppfattning, det betyder mesighet.

Här uppstår flera problem. Egentligen väldigt triviala, men som ändå påverkar vårt samhälle till det negativa.

Många män tar ordet snäll nästan som ett skällsord, för vem vill inte få kyssa vackra flickor? (eller vackra pojkar om det är att föredra)
Färre män väljer att vara snälla, för att så fort du betecknas som snäll, urholkar det den manliga normen. En norm som många är väldigt rädd för att kliva ur. Är du snäll, då är du mindre manlig.
De män som ändå väljer att vara medmänskliga, uppmuntra och stötta andra, får beteckningen snäll. Trots att det borde vara varje människas uppgift att lyfta andra. Och trots att det egentligen är en komplimang, riskerar ordet att utmana den inre självkänslan. Vi är livrädda för att få stämpeln snäll i kvinnors ögon. För vi vill, metaforiskt åtminstone, kyssa vackra flickor (eller pojkar).
Ordet snäll blir synonymt med mesighet, en pushover som du kan köra med. Att snällhet på något sätt inte skulle innebära ett självvärde eller självrespekt.

För några år sedan blev böcker kring pick up-artister populära. Som The Game exempelvis. Det var inte direkt snällhet som var ledordet i de böckerna. Tvärtom, de befäste bilden av att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor. Du skulle vara halvt om halvt ett j-kla svin med ett enormt ego för att lyckas. Och till stor del har de rätt. De har säkerligen kysst många fler vackra flickor än vad jag har gjort, även om jag också har haft äran att få kyssa några stycken. Fast jag kan slå fast att det aldrig har berott på att jag varit ”snäll” i den definition som vi män har valt att se ordet. Jag har dessutom tidigare försökt spela ”svinrollen”, men den är inte jag. Den är så j-kla tröttsam att vara i, för vem vill bete sig som en idiot mot andra människor? Fast jag ville inte heller vara snäll, för vem vill vara mesen? Det kanske bara är jag i hela världen som känner såhär, vad vet jag.

Jag har kommit så långt i min resa att jag börjat se snällhet som något positivt. För jag har definierat om ordet för mig själv. Tidigare såg jag ordet snäll som mesig, men de hänger inte alls ihop. Har du självrespekt och självkänsla sätter du gränser, där ingen tillåts utnyttja dig. Där du står upp för saker som du inte tycker är okej. Inom de gränserna kan du vara hur snäll du vill, lyfta människor omkring dig och vara modig nog att säga vad du tycker. Både i positiva som i mer kritiska ordalag. Det är först när du tillåter andra att utöka dina gränser, trots att du inte vill, som snällhet övergår till mesighet. För mig har det kanske handlat om att orka. Jag är snäll, det är bara att erkänna. Jag pallar inte att spela en annan roll som jag inte trivs med. Det skulle gå emot hela mitt livssyfte att få andra att utvecklas. Fast jag har väldigt tydliga gränser, jag tar inte skit. Jag står fast i mina värderingar och mina övertygelser, jiddrar du med dem, då är jag inte snäll. Det kan jag lova.

Vi i vårt samhälle behöver göra oss av med snällhetsproblematiken. Vi behöver omdefiniera den så att det blir fint att vara snäll, speciellt som man. På samma sätt som vi behöver omdefiniera vad det innebär att vara vacker flicka. Kan vi börja se saken som att snälla pojkar är pojkar med självkänsla och självrespekt? På samma sätt som att en vacker flicka är en flicka med självkänsla och självrespekt? Att vi alla kan vara vackra och snälla om vi har självkänsla och självrespekt? De vackraste egenskaper jag vet. För mig är det enda vägen framåt, annars kommer vi fortsätta ha män som tror att självkänsla byggs av att trycka ner andra och att kvinnor tror att självkänsla byggs på ytan. Om jag nu får generalisera å det grövsta…

Så alla ni, var både snälla och vackra. Byggda av självkänsla och svensk mjölk! Eller havredryck om du är vegan…

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

/Happy Cato

1 kommentar

Glädje Lycka Mening

En riktig man…

Marcus Cato

11 december, 2016 19:52 11 december, 2016

6 min read

307 views

1 kommentar

Efter förra söndagens inlägg funderade jag en del över mig själv. Samma funderingar som återkommit genom åren, att jag alltid känt mig en aning annorlunda. Jag tänkte på, hur många 37-åriga män sitter och skriver om sina känslor inför att äta sin mammas mat? Det kryllar inte av dem…

I förra veckan var jag i Stockholm på konferens. Det var föreläsningar och seminarier, väldigt lite nytt och inte speciellt inspirerande. Fram till det sista seminariet, då jag hade valt ett ämne långt ifrån det jag jobbar med. Det skulle handla om hur man skapar framgångsrika tjejjourer, men det visade sig också finnas en föreläsare som drev en killjour. Hur han jobbade med yngre killar för att bryta ner machokultur och få dem att förstå att de lever i ett samhälle där den manliga normen är skadlig för både dem och andra.

För mig var det rätt skönt att höra. Idag har jag inga större problem med att vara mig själv, ni som läser bloggen har antagligen märkt det. Däremot så känns det ändå, då och då, obekvämt att vara en man som påverkas av de normer som råder. Jag behöver ständigt förhålla mig till en kultur jag aldrig trivts i. Det har tagit hela livet att hitta en bra väg fram i detta! Förr föll jag i fällan att tro att självsäkerhet byggde på att vara macho, att vara framgångsrik och med ett superego. För det är den bild vi matas med som killar. Vi ska vara en blandning av Rambo, Macgyver och JR Ewing i en och samma person.

Det har tagit mig hela livet att inse, att om du inte lever upp till den manliga normen, så behöver det inte betyda att du är en mes. För det är den andra bilden av en ”man”, en toffelhjälte, en ynkrygg, någon som ständigt är till lags. Lever du inte upp till machokulturen, då måste du vara en ynkrygg. Jag trodde det bara fanns de två valen. Som George McFly och Biff Tannen i Tillbaka till Framtiden. I den ena tiden är George en push-over, i den andra är Biff det. Och eftersom jag inte klarade leva upp till machokulturen, så blev jag ynkryggen som inte stod upp för mig själv. Och det ledde till självhat.

Problemet är att båda två är stora j-vla bluffar. Den manliga machonormen är förödande, både för männen som försöker leva upp till den och kvinnorna som tvingas leva med den. Kolla på en kille som Dan Bilzerian, killar, är det verkligen så vi vill leva??? Han är bara en yngre och skäggigare variant av Donald Trump. Problemet är att det är den här kulturen som dominerar världen, det är den här kulturen som sitter på makten och strävar hårdast efter den. Och deras livsstil är det som vi, på något galet sätt, har börjat tro innebär ett lyckligt liv. Vilket gör att yngre killar strävar efter samma sak och ramlar in i samma normer. Jag läste om en undersökning från Pew Research Center som visade att 81 % av alla 18-25 åringars viktigaste eller näst viktigaste mål i livet var att bli rik. 51 % av dem rankade att bli känd på första eller andra plats. Och det är inte som Ernst de sitter och drömmer om att bli! F-n, vi slussar unga människor rätt in i olyckliga liv! Tro fasen att psykiska ohälsan ökar i samhället! För mig handlar det till stor del om den rådande machokulturen, att du bara är något om du är rik eller känd.

Du kan vara omacho och självsäker, det är ingen motsats. Det handlar mycket mer om att stå upp för dig själv och dina värderingar, än att vara macho. Och vi behöver fler män som är just den kombinationen, omacho och självsäkra. Män som kan vara förebilder, stå upp för att förändra orättvisor i samhället och gå före så att andra börjar följa. För mig är det vad riktiga män (och kvinnor) borde göra. Det är vi män som har makten i världen, det är oss som de yngre killarna lyssnar på. Det är bara genom att vi börjar visa på alternativa vägar som vi kan skapa en förändring.

Jag vet att det finns massor av män därute som känner sig obekväma i den rådande manliga normen. Jag tror det finns massor av män som inte ens reflekterat över att de lever i den. Alla ni som har en mamma, en fru eller en dotter som ni älskar. Som vill dem det allra bästa och inser att de inte ges samma förutsättningar till ett bra liv. Eller som tycker att det är viktigare att din son blir lycklig, istället för att han blir rik! Jag talar till alla er män som faktiskt varje dag kan ta ert lilla ansvar och börja slå hål på myten om machokulturen!

Statistik visar att 98 % av alla sexualbrottsförövare är män. 85 % av alla som misshandlar är män. 70 % av alla självmord är män. 65 % av alla som utsätts för misshandel är män. Det är dags att göra något åt det! För jag är trött att behöva förhålla mig till en norm jag inte passar in i! Jag vill fortsätta kunna uttrycka känslor, förespråka lycka och annat som klassiskt sett ansetts omanligt! Jag är stark nog att göra det idag, men det sitter säkerligen massor av andra killar som sitter och mår piss för att de lever i ett samhälle som inte tillåter att de får vara sig själva! Och det finns en massa tjejer som mår piss för att de tvingas anpassa sig efter den manliga normen. Låt oss förändra det! Deras, din och min långsiktiga lycka är beroende av det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Tack till alla som röstat på namnförslag på min bok! Ni som ännu inte gjort det, kan fortfarande göra det här! DS.

1 kommentar