Ge för att ge, ge inte för att få! Det är först när du ger för att ge som du kommer att få lycka! Det här är inte enkelt, men…
Ge för att ge, ge inte för att få! Det är först när du ger för att ge som du kommer att få lycka! Det här är inte enkelt, men med träning kan du bli mycket bättre! Och du som får, få inte dåligt samvete på köpet, den som ger har ju fått lycka! 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Jag skall minska mina materiella tillgångar med en sak om dagen. Det var mitt nyårslöfte! Ni som följer mig på Instagram har dagligen kunnat följa vad som ryker. Ni andra…
Jag skall minska mina materiella tillgångar med en sak om dagen. Det var mitt nyårslöfte! Ni som följer mig på Instagram har dagligen kunnat följa vad som ryker. Ni andra har inte sett något på ett tag, men nyårslöftet lever och nu har halva året gått.
Det börjar bli sjukt tråkigt att lägga ut en sak om dagen, det är ju inte alltid världens mest spännande saker som lämnar mitt hem. De spännande grejerna behåller jag ju. Samtidigt är det så oerhört skönt att minska sina saker och jag har insett hur mycket onödigt jag faktiskt har. Det är först när jag verkligen har börjat titta med de ögonen som jag ser att jag har tre kastruller jag aldrig använder, 100 böcker jag aldrig kommer öppna igen eller en massa kläder som skulle göra större nytta på någon annan.
Hittills har det mest blivit böcker, jag har nästintill halverat mitt bokinnehav. Nästan alla böcker jag rensar har jag faktiskt läst. Det har varit tortillavärmare, golfbag, VHS-filmer och en massa annat. Jag har inga problem alls att göra mig av med 184 saker till, det är jag rätt säker på. Troligen kommer jag försöka bränna av ytterligare 100 saker under 2019, men då får det ske i ett svep… 🙂
Jag har under året köpt kanske 20 nya grejer, nästan uteslutande kläder då jag behövde uppdatera en del. Som det ser ut just nu har jag nog inget behov av att köpa mer än en eller ett par saker till under året. Den onödiga konsumtionen har minskat, istället kan jag spendera mina
Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya? Chefen…
Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya?
Chefen tittade på Erik, skruvade lite på sig och harklade sig. -Ja, du vet. Budgeten är lite ansträngd just nu. Men jag har möte med min chef på tisdag. Jag ska se vad vi kan göra.
Erik finner sig själv skaka på huvudet i tystnad när han lämnar rummet. För h-vete, tänker han, kan han inte ens ta ett beslut om några kaffekoppar.
På tisdagen har Bosse möte med sin chef, Jenny. Jenny är förvaltningschef med en plats i ledningsgruppen. Bosse och Jenny avhandlar sina mötesfrågor och till sist kommer Bosse till kaffekopparna. -Jo, du, personalen undrar om kaffekoppar. Ingrid tappade en i golvet förra veckan, så nu har vi bara tre. Och vi är sju på avdelningen. Kan jag köpa in några stycken?
Jenny spänner ögonen i Bosse. -Du vet att vi blöder ekonomiskt, vi har köpstopp på vår förvaltning.
-Ja, men vi kan ju inte ens ta kaffepaus, svarar Bosse, de får gå i skift.
– Det kanske är det som behövs, mindre kaffedrickande och mer jobb. Men jag ska ta upp det i ledningsgruppen imorgon om vi kan göra ett undantag.
Dagen efter är det ledningsgruppsmöte. Jenny slår sig ner tillsammans med de andra förvaltningscheferna. Det är här de stora och övergripande frågorna ska avgöras. Jenny inleder direkt. -Ja, nu kom Bosse, ni vet chefen för Uggleriet, och bad om nya kaffekoppar. De hade tydligen bara tre kvar. Vi har köpstopp i vår förvaltning. Kan vi göra ett undantag?
Högsta chefen Nils tittar på Jenny. -Hur skulle det se ut? Gör vi undantag där, då kommer det fler. Kan vi hitta en annan lösning? Är det någon av er andra som har överblivna kaffekoppar? Nils tittar på de andra förvaltningscheferna som alla rycker på axlarna. Kanske, vi har inte koll, är kontentan.
-Nähä, då gör vi så, att till nästa månads ledningsmöte vill jag att ni inventerar kaffekopparna på er förvaltning och ser om det går att få fram några som inte används.
Efter en månad samlas alla igen. -Jaha, säger Nils, hur har det gått med inventeringen av kaffekoppar?
Alla förvaltningschefer skakar på huvudet. Verkligheten var sådan att de hade skickat ut frågan till sina chefer, men inte fått svar tillbaka ännu.
-Nähä, då ger vi det lite mer tid, säger Nils. Till nästa möte skall ni ge besked!
En månad senare sitter de där igen. -Hur är det med kaffekopparna? frågar Nils.
Gun, en av förvaltningscheferna, tar ordet. -Jo, det är så att vi hade två över, men Ing-Britt på Fjölltofta behövde behålla dem ifall att.
-Så ni menar att det inte finns några kaffekoppar över till Uggleriet? frågar Jenny. Bosse har varit på mig flera gånger och undrar varför det dröjer.
Alla nickar, inte en enda kaffekopp fanns över.
-Jaha, det var ju inte bra! säger högste chefen Nils. Jag får göra så att jag skriver ihop ett utkast till ett förslag till politiken om ett undantag, så tittar vi på det nästa möte.
En månad senare sitter ledningsgruppen samlade igen. Nils har författat ett tre sidor långt förslag om inköp av kaffemuggar till Uggleriet. Förvaltningscheferna nickar instämmande. Det här är bra skit! Det måste politiken godkänna. De kommer överens om att lägga fram förslaget. Tyvärr hinner det inte med i nästa möte, för det har inte lagts fram i tid, men kommunstyrelsen sammanträder igen om tre veckor. Då skall det tas upp.
Tre veckor senare är den stora dagen kommen, trodde alla… Kommunstyrelsen är nämligen oeniga om ett undantag från köpstoppet är förenligt med kommunallagen. Nej, det här behöver först utredas och sedan tas ett beslut i fullmäktige.
Och under tiden har Uggleriets personal vandrat i ovisshet om sina kaffekoppar. Ska de få? Ska de inte? De skrattar åt ledningens tafatthet att inte kunna ta beslut, de fokuserar på det de kan göra och tar med sig varsin kaffekopp hemifrån. Och en hel kommun har lagt massor av arbetstimmar på några kaffekoppar…
Det här exemplet är naturligtvis kraftigt tillspetsat. Och nu använder jag en kommun som exempel, men den här typen av beteende ser vi i många stora organisationer. Både privata och offentliga. Chefer blir rädda för att göra fel och slutar ta beslut. De skickar frågor uppåt och de i sin tur fegar. Varför blir det så? Det finns egentligen två stora anledningar, att det finns en väldigt stark ledare i toppen, som även om hen vill väl skapar rädsla i leden. En av de största anledningarna till att diktaturer har så svårt att för bli framgångsrika… 🙂 Den andra stora anledningen är en kombination av struktur och kultur. Hierarkiska strukturer tenderar att göra oss mer obeslutsamma, flera led har risk för att få skit vid felbeslut. Samtidigt som vi riskerar att bygga en kultur där vi just är rädda för att göra fel. Ingen människa vill få skit och vi lever i en tidsperiod där det finns brist på modiga ledare. Feghetskulturen präglar vårt samhälle i stort och det sprider sig till organisationerna. Felbeslut kan bli tidningsrubriker och man kan hängas ut på sociala medier. Däremot icke-beslut är sällan uppmärksammade, hur kasst det än må vara. De flesta kör den säkra vägen och det är oftast den kassa vägen.
Forskning visar att plattare organisationer har lyckligare personal. Platta organisationer gör att självbestämmandet på varje enhet ökar och vi har nära till besluten. Personalen upplever större kontroll över sitt arbete och sin situation, vilket är grunden till välmående. Stora organisationer präglas alltför ofta av hierarki. Hierarki är tryggt för de längst upp, för de upplever kontroll. En platt organisation bygger på tillit och det är läskigt för en chef att släppa den kontrollen. Samtidigt som det är det som krävs för att skapa en framgångsrik och välmående verksamhet. Vilket då kräver modiga ledare som vågar släppa greppet, som vågar lyfta andra till att ta egna beslut. En bra ledare backar upp dig om du gör fel, det viktiga är att du gör!
Många offentliga organisationer har odlat en icke-beslutskultur under lång tid. Man har byggt upp system och strukturer som hjälper till att ha det så. Vilket gör att de blir extremt ineffektiva, trots att de har en enorm potential. Och det gör människor sjuka, för de får gå i ovisshet och med liten upplevd kontroll över sin arbetssituation. De får inga klara besked och de får vänta i evigheter på att få dem. Trots att dessa människor har några av de mest meningsfulla jobb som finns, riskerar de att gå till ett jobb som känns meningslöst. Fast i ett system som skulle kunna fungera väldigt mycket bättre med lite mod och tillit.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som…
Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som att jag är den ende som känner kampen mellan vårt behov av att vara få vara någon, behovet av att vara omtyckt och en känsla av att vi inte får de behoven tillgodosedda via de sociala medierna. Jag uppskattar mina relationer online, det är inte det, men de riskerar att bli dåliga substitut för de verkliga mötena.
Forskning visar att när vi ser varandra, ansikte mot ansikte, det är då det händer grejer. Det är då relationer kan växa på riktigt. All heder åt telefon, mail, chattar osv. men det är inte där det händer. De kan fylla andra funktioner. När vi ser varandra, när jag har dig framför mig, det är då magin i en relation uppstår. Det är där någonstans i det osynliga som vi hittar varandra. Det osynliga är ju numera klargjort som spegelneuroner i hjärnan, men det är lika magiskt för det. Och det är här min frustration kommer in, för jag och, som jag vet, fler med mig, tenderar att lägga för mycket tid på sociala medier och för lite i de verkliga mötena. Och vi tenderar att lägga vårt fokus mot sociala medier även i de verkliga mötena. Vi letar efter det perfekta bildtillfället, istället för att vara där och då. Jag har kommit en bit på vägen åtminstone, men så ibland ramlar jag tillbaka. Speciellt de dagar då mitt sociala sammanhang är minimalt. Som igår, då hela dagen spenderades med att skriva, utan några möten med människor. Då flyr jag in i behovet av att ses, för att visa att jag faktiskt är en varelse som behöver kärlek och bli sedd. Och känner en känsla av att drunkna i alla andra som har samma behov. Vilket gör att det känns som att vi skriker efter att bli sedda allihop, men ingen har tid att se, för vi är fullt upptagna med att synas.
Och jag tror vi är fler som gör det ibland. Sverige anses ofta vara världens ensammaste land. Den nya tekniken hjälper på många sätt till att minska det, men den riskerar också att öka den. För bekräftelsen från internet är ”enkel” på det sättet att vi kan få massor av den, samtidigt som den inte behöver ge oss ett dugg tillfredsställelse. För den är kortvarig. Sen behöver den uppdateras.
Alla människor har ett behov av bekräftelse, ett behov av att känna sig älskade och att deras liv spelar någon roll. Det är en grundläggande mänsklig drift. Till stor del kan vi bekräfta oss själva, det är det allra viktigaste, men vi behöver ibland en kram eller en komplimang. Eller en gilla-markering. Faran ligger när jakten på bekräftelse är det som styr våra beteenden. När vi glömmer bort varför vi gör något, när det är viktigare att försöka få plats i bruset än att göra skillnad. Däri ligger kanske kärnan, att vi riskerar att tappa vårt syfte på vägen och att många av dem som har mest klokt att säga aldrig får chansen att höras. För det mest essentiella i livet är inte det spektakulära.
Så vad kan jag egentligen göra? För problemet är helt och hållet mitt, upplevd kontroll ni vet. Jag kan uppleva världen som ett bekräftelsekrävande monster, eller så kan jag se bakom det och se allas våra behov av att få vara någon och bli bättre på att bekräfta dem i det. Jag kan välja vilket fokus jag har. Det är okej att ha det fokus jag hade igår, för stunden. Fast det kommer inte göra mig lycklig att gå runt och vara frustrerad över världen eller mig själv. Så steg 1 är att förändra mitt fokus och se bakom bilden, videon eller texten. Att se människan, se dess passion och bekräfta dem för det. Att påminna mig om att varje människa här på jorden är viktigast i sin värld. Steg 2 är att fundera över mig själv. När publicerar jag saker för bekräftelse och när gör jag det för att jag vill nå ut med något viktigt? Vad kan jag göra för att bli bekräftad och sedd i det verkliga mötet, eftersom jag vet att jag mår bättre på sikt av den bekräftelsen? En sak är att se till att boka in en lunch, fika eller annan aktivitet med en vän, de dagarna jag vet att min sociala samhörighet är på botten. Människan är sociala varelser, även jag, och det är mitt ansvar att skapa mina sammanhang. Steg 3, att fortsätta vara mer i mötet med människan jag har framför mig. Att vara nyfiken på deras passioner och se hur jag på något sätt kan bistå till att deras värld blir lite bättre. Steg 4, sluta bry mig om hur och fortsätta fokusera på varför. Att lita på att mitt varför i slutändan är det som får tala.
Steg 1 är redan avklarat i och med denna texten. Jag känner redan hur mitt fokus förändras, bara genom att formulera ner mina tankar i texten. Tack för att du ville läsa!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
När blev världen som ett uppmärksamhetssökande barn? Mamma, titta på mig! Pappa, se när jag slår en kullerbytta! Jag spenderade min helg med mina två syskonbarn Doris och Erik. De…
När blev världen som ett uppmärksamhetssökande barn? Mamma, titta på mig! Pappa, se när jag slår en kullerbytta! Jag spenderade min helg med mina två syskonbarn Doris och Erik. De är unika på sitt sätt, men de är precis som de flesta andra barn i ett extremt behov av att få uppmärksamhet. Till den grad att de ibland struntar i om det är positivt eller negativt för dem själva. Det är uppmärksamheten som är det viktiga, som någonstans bottnar i bekräftelse och kärlek förstås.
Jag har inte tänkt så mycket på deras beteende förrän precis nu. Jag satte mig och kollade på sociala medier. Både Facebook, Instagram och den något mer prestigefyllda LinkedIn. Och vi vuxna är för fasen likadana, vi har bara förflyttat forumet dit. Istället för att skrika efter mamma eller pappa lägger vi ut en selfie med en rejäl urringning (inte jag då…) eller när vi gör något enastående. Allt för att få uppmärksamhet. Och det blir svårare och svårare att få den. Vi matas med mer extrema och häpnadsväckande saker varje dag. Lite förundrar eller imponerar längre. Men vi fortsätter slåss för att få vår lilla boost. Och jag är så fruktansvärt trött på att vara med! För att jag känner att jag måste, för att kunna nå ut och skapa värde på riktigt. Finns jag inte med på sociala medierna, finns jag inte alls idag.
Jag har precis läst Introvert: Den tysta revolutionen. Den lyfter fram att vi lever i en extrovert värld, men att all ny teknik gör att vi introverta lättare kan konkurrera. Vi är ofta bättre på att formulera oss i skrift än tal exempelvis, eftersom vi då kan få tänka efter innan vi formulerar oss. Det är helt korrekt, men frågan är om vi ens vill konkurrera? Jag vill göra skillnad i världen, inte stå som en femåring och skrika att mamma ska se mig på sociala medier. Och inte heller se vuxna och kompetenta människor göra detsamma… 80 % av tiden läggs på att synas idag, 20 % på att faktiskt göra något vettigt för världen. 80 % av att synas sker på sociala medier, 20 % i den verkliga världen. Båda de siffrorna skulle jag vilja vända på i mitt liv. Kanske för att jag gör mig bäst när någon ser mig på riktigt och inte en bråkdel av den jag är. Kanske för att jag tror att detsamma gäller för alla människor, oavsett hur snygga och intressanta de verkar vara på sociala medier. Och av erfarenhet så tror jag 80 % av resultaten kommer från att göra vettiga saker. 99 % av de uppdrag jag får är baserade på referenser eller relationer, 1 % på sociala medier. Jag tror inte den siffran är mycket annorlunda för många andra av de som står och skriker efter uppmärksamhet. Ändå håller vi på…
Jag är trött på att stå och skrika se mig, se mig! Jag vill göra skillnad, sen kan ni glo hur mycket ni vill! Jag vill ha riktiga relationer utan dina filter! Kan någon snälla bekräfta mig i detta? 😀 😀 😀
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Type on the field below and hit Enter/Return to search