Glädje och lycka går hand i hand. Har vi roliga aktiviteter inplanerade blir livet lättare. Det blir hållpunkter som får även gråa dagar att bli lite mer turkosa! Vi ses…
Glädje och lycka går hand i hand. Har vi roliga aktiviteter inplanerade blir livet lättare. Det blir hållpunkter som får även gråa dagar att bli lite mer turkosa!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
När jag växte upp var en av mina favoritfilmer The Goonies. Ett gäng barn och ungdomar ger sig iväg på skattjakt för att få ihop pengar för att rädda kvarteret…
När jag växte upp var en av mina favoritfilmer The Goonies. Ett gäng barn och ungdomar ger sig iväg på skattjakt för att få ihop pengar för att rädda kvarteret de bor i. Jag tror att de flesta uppväxta under 80-talet har en relation till den här filmen. Soundtracket till filmen gjordes av Cyndi Lauper och heter The Goonies ´r´ Good Enough (kolla in videon nedan). The Goonies är absolut good enough, det är de flesta människor i mitt tycke. Frågan är istället vad är good enough för mig?
För en tid sedan skrev jag ett inlägg om igenkänningsfaktorn och att vi ibland hanterar livet som om vi vore kapten på Titanic. Vi kan se problemen långt där framme, men här och nu är det ganska gott. Livet är rätt okej, tillräckligt för att jag inte ska oroa mig över isberget långt därborta. Först när livet är tillräckligt jävligt börjar vi ta tag i det hela. Det här är mänskligt, det finns i våra gener. Är livet good enough här och nu så vill vår hjärna och kropp gärna ha det så. De vill inte pressa sig i onödan, fasen vi har det ju bra här och nu! Det här gäller även mig och det retar mig som f-n. Gång på gång vaggas jag in i att livet är good enough och så blir jag bekväm. Missförstå mig rätt, jag är väldigt tacksam över att jag får leva det liv jag gör. Fast hela mitt jag är byggt på att kunna se tillbaka på mitt liv om 50 år och känna att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att skapa ett excellent liv, inte bara ett som var good enough.
Var och en har sina egna liv att leva. För vissa är good enough detsamma som excellent. För andra är det inte det. Vad som är vad är upp till dig. Mitt livssyfte är att utveckla mig själv och andra att nå sin fulla potential. Vi har alla olika potential inom olika områden och jag vill att fler ska nå sin topp. Lika mycket vill jag hitta min och det är så grymt frustrerande att känna att det finns så mycket potential som jag inte får ut. Som om jag hade ett megastort pussel som när det är lagt öppnar en dörr till en stor skattkammare, men jag får inte ihop de sista pusselbitarna. Så därför kommer det inte ut, utan halvhjärtat lägger jag bitarna i hopp om att de ska passa. Med tiden har fler pusselbitar lagt sig på plats i mitt liv, men en del saknas fortfarande och då är inte good enough ett alternativ för mig.
Tony Robbins brukar säga att du måste göra ditt borde till ett måste. Först när vi gör det till ett måste så kommer drivkraften. Det är då vi slits ur bekvämligheten. Det är då vi kan få tummarna loss och skapa ett excellent liv istället för ett som är good enough. I förmiddags när jag satt och slökollade på Minionerna så blev jag förbannad på mig själv, för sista veckorna har verkligen varit ett liv som siktat in sig på good enough. På flera plan. Det är fasen dags att sätta fart!
Jag tror inte på att förändra allt på en och samma gång. Jag får leva med good enough på vissa områden ett tag till. Så jag valde ett område att börja med, som jag retar mig mest på just nu, nämligen min fysik. Jag tränar rätt mycket och äter hyfsat hälsosamt, men det är alltför ofta good enough. Sen jag gick ner mina 26 kilo för några år sedan har jag haft väldigt lite framsteg i min träning. Det har varit ett bibehållande av det gamla. Jag har varit för bekväm och det har retat mig. För jag tror att det finns mycket mer att göra. Så idag bestämde jag mig för att påbörja en rejäl 90 dagars satsning med målet att avsevärt förbättra min fysik. De närmaste månaderna ska jag utmana min kropp på ett sätt jag inte gjort under så lång tid tidigare. I kombination med en diet som är klart mycket striktare. De teoretiska kunskaperna kring allt detta har jag, det är inte där det har brustit. Det är att mitt Titanic har haft lugna vatten och det där isberget har inte känts stort nog. Så nu tar jag isberget till Titanic istället och skriver ut det här, så jag får en jäkla social press på mig! 🙂
Exakt mål och strategi ska jag plocka fram under morgondagen. Idag var det viktigaste att bestämma sig att livet inte bara ska vara good enough och börja köra! 90 dagar är tillräckligt lång sträcka för att det bör kunna göra skillnad, samtidigt som det är kort nog för att överblicka. Förhoppningen är att de 90 dagarna leder till en ny rutin, som på sikt leder mig ännu längre fram! Så får vi se vilket nästa område blir att omvandla. Strävan efter att nå min egen potential och verkligen göra det jobbet är troligen den största pusselbiten jag inte lyckats lägga. Det är därför jag gör det här, för jag vill verkligen se vad fasen jag kan åstadkomma när skattkammaren är öppen!
Är det bara jag som känner såhär? Som att jag kör en Ferrari, men någon har strupit motorn så den inte går mer än i 80 km/h? Och att det finns så mycket mer kraft som kan komma ut? Om någon av er känner likadant, lägg gärna en kommentar eller skriv till mig. För ibland undrar jag faktiskt om det bara är jag som känner så. Och har du känt så, men hittat dina pusselbitar, hjälp mig gärna med att berätta vad som var skillnaden som gjorde skillnaden! Vad fick loss din potential? Vad fick dig att gå från good enough till excellent?
För dig som inte känner igen dig alls, grattis! Du slipper en del av livets frustration! 🙂 I övrigt önskar jag er en fantastisk vecka! Min innehåller glädje i föreläsning, spänning om jobbesked, vånda över tandläkarbesök och till helgen härligt häng med min pappa! Och stenhård träning! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Jag fick en förfrågan av en bekant som jobbar med ensamkommande flyktingbarn, om hur vi kan hantera livet när det känns som sämst. Många av de här ungdomarna går och…
Jag fick en förfrågan av en bekant som jobbar med ensamkommande flyktingbarn, om hur vi kan hantera livet när det känns som sämst. Många av de här ungdomarna går och väntar på om de ska få uppehållstillstånd eller inte. För mig är ovisshet den absolut värsta känslan vi kan känna. Vår familj fick gå igenom den i somras, när mamma blev inlagd på sjukhuset och de hittade något på levern. I flera dagar slets vi mellan hopp och förtvivlan. Och trots att beskedet inte var positivt på något sätt, så var det ändå lättare att hantera än ovissheten. Vi pratade om det på jobbet för några dagar sedan, om en kvinna som försvunnit och den ovisshet som resten av familjen måste känna. Vi behöver få avslut, oavsett om avslutet är negativt, annars äter det lätt upp oss. Som filmer som slutar utan att vi egentligen får veta om hjälten överlevde eller dog, om kärleksparet fick varandra eller inte. Det är lite som att tänka på universum, vi blir galna om vi tänker för länge på att det skulle vara oändligt, för vår hjärna kan inte hantera oändlighet.
Någonstans ligger det hela i att ovissheten ligger utom vår kontroll. Det finns absolut inget vi kan göra åt den! Första steget är nog att inse det, att släppa tanken på att försöka kontrollera det okontrollerbara. Ingen i hela världen känner till sin framtid, vi är alla utan kontroll till stor del. Så att kunna släppa tanken om att kunna kontrollera just detta är så viktigt!
Den andra delen är att fundera på vad jag faktiskt kan kontrollera. Vad är my business i allt det här? Jag har själv haft några veckor, nu på senaste tiden, där jag fått mata orden my business som ett mantra. Det finns saker som är utanför min kontroll som påverkar mig mycket, men som jag inte kan göra något åt, även om jag skulle vilja. Då gäller det att flytta tillbaka tanken och kontrollen, vad kan jag göra i den här situationen? Vad ligger inom min kontroll? För mig landade det i att vara ärlig, be awesome och fortsätta leva mitt liv på bästa sätt, utan att låta mig påverkas av andras business. De sakerna kan jag kontrollera ganska väl. Så steg två, vad är my business? Vad kan jag påverka i allt det här jag går igenom?
Steg tre vill jag påstå är framgångsrika rutiner. Ett lyckligt liv ligger mycket i att ha rutiner som leder dig till ett bättre mående. Du behöver varje dag gör saker som du mår bra av, både här och nu, men också i det långa loppet. Här finns några punkter som forskningen har visat gör oss lyckliga, som leder oss åt rätt håll. Att varje dag röra sig fysiskt är en sådan sak. 30 minuters promenad om dagen är en bra grund. Och inte på något j-kla gåband, vi mår bättre av att vara utomhus! Vem fasen uppfann den grejen? Jag förstår löpband, men jag kommer aldrig förstå gåbandet. Har vi blivit så lata, att vi måste se på TV samtidigt som vi promenerar? När vi har en fantastiskt vacker värld utanför!
Så fysisk aktivitet varje dag, det är en framgångsrik rutin. En annan som forskningen har visat får oss att må bättre är meditation. Så lite som fem minuter om dagen kan räcka för att vår hjärna ska bilda nya kopplingar som gör oss lyckligare. Och en del tycker fortfarande meditation låter som mumbojumbo, så ni kan istället djupandas i fem minuter…
En tredje sak som forskningen visar, som inte kanske är en daglig rutin, är att ha något att se fram emot. Går du och väntar i ovisshet så stannar livet lätt upp, det blir fokus på ovissheten. Jag märkte det själv under mammas sjukdomsperiod. Alla mina planer stannade in och det kan jag se nu i efterhand inte var riktigt bra. Jag hade behövt något att se fram emot. När du mår dåligt och livet är skit, planera in något kul som du har framför dig. En resa, en bio eller rida islandshäst. Din budget och dina intressen sätter gränsen. Så för de ensamkommande så rekommenderar jag personalen att planera in en kul aktivitet som gruppen skulle gilla! Ni som inte är ensamkommande, men ändå tycker livet är skit då och då, bjud med en vän på din aktivitet. Forskningen visar nämligen att vi blir lyckligare av att spendera pengar på andra och på upplevelser. Här kan du alltså slå två flugor i en smäll! Det skapar fina minnen, som du kan må bra av under lång period framöver!
Vänner och samhörighet med andra är den absolut starkaste lyckofaktorn. Så för att må bättre, umgås så mycket som möjligt med de du tycker om. När jag själv mådde dåligt, då isolerade jag mig. Det var ingen bra lösning, vi är inte ensamma varelser, ingen mår bra av det. Så se till att försöka umgås med människor du tycker om!
Det sista tipset är att göra mer av det du är bra på. Det du är bra på kommer få dig att må bättre. Sen om det är att du bakar världens godaste muffins, spelar gitarr eller säljer symaskinstillbehör, det spelar mindre roll. Det du är bra på är ofta något du gillar att göra, vilket gör att du hamnar i flow som är en form av lyckobubbla. Så har du en passion som du inte riktigt gör när du mår dåligt, ta tag i den!
Det här var några enkla tips på vad som kan hjälpa när livet känns som skit. Mår du riktigt dåligt, sök hjälp! Det finns massor av duktiga människor som kan hjälpa dig med att hitta vägar ur det dåliga måendet. Att bara få prata med någon som inte känner dig brukar hjälpa. För egen del har jag också hjälpts av att skriva av mig. Det är som något magiskt händer när du får ut dina tankar på papper. Och det gör jag fortfarande ibland när jag behöver hantera något. Bjuder på en kort text idag, skriven för några år sedan, med just det där om att vi behöver ett slut på allt, även om det är världen… 🙂
Packar väskan, drar min väg, reser dit där ingen hittar, dit där ingen vet. Lämnar allt bakom mig, bränner broar som aldrig byggts. Börjar om, startar på nytt, ensam vid världens ände.
Imorgon bär det tillbaka till brottsplatsen, ska föreläsa om lycka för ett nytt gäng arbetssökande ungdomar på gamla jobbet! 🙂 Mycket trevligt!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!!
Happy Cato
Jag sparar mitt nästa inlägg om värderingar till söndag. Skriver några rader om livet just nu istället, känns som en sådan dag helt enkelt. Ni som följer mig på Facebook…
Jag sparar mitt nästa inlägg om värderingar till söndag. Skriver några rader om livet just nu istället, känns som en sådan dag helt enkelt. Ni som följer mig på Facebook och Instagram vet ju om att det är min mammas födelsedag idag. Igår var det fyra månader sedan hon gick bort och det är fortfarande en overklig känsla.
Vår hjärna är rätt märklig, den har ett inbyggt försvarssystem för att hantera döden känns det som. Som att vi inte fattar vad som hänt, som att den inte ska kunna ta till sig döden på djupet. Ibland känns det som att det är en dag sedan hon gick bort, i nästa stund som om det var flera år sedan. Tidsperspektiven blir fullständigt skeva i det här fallet. För min del tänker jag mycket på mamma och jag minns bara med kärlek. Det finns aldrig någon ledsamhet, förutom när jag får upp den sista bilden av mamma när hon var vid medvetande i sjukhussängen. När hon drar ner mig och kramar mig, fast hon knappt är medveten om vad hon gör. Gråter varje gång jag tänker på den stunden, för den är så tungt laddad med sorg, men också kärlek.
Jag håller på att utveckla min lyckoföreläsning och har tänkt mycket på mammas liv utifrån den. Forskningen visar på att upp till 90 % av vår lycka kommer från inre faktorer, endast 10 % av yttre. Allting ligger i hur du hanterar de saker som händer dig, ditt synsätt på livet och förmågan att se glädje i små saker. Hennes liv är ett bra bevis på det. Och på tal på föreläsningar så rullar det in lite uppdrag, vilket är kul! Jag hoppas naturligtvis att det fortsätter så framöver!
Min jobbsökarbok ligger nu också för omslagsformgivning och sedan tryck, så snart finns den att köpa! Min största utmaning i livet är att exponera saker jag gjort. Jag har tidigare berättat om att jag var kräkfärdig när jag släppte den här bloggen. Lite samma känsla har det varit med boken. I förra veckan spelade jag dessutom in en ljudfil där jag berättar min resa genom ångest och social fobi till Ångestskolan. Det var ännu värre! 🙂 Jag har nästan aldrig någon ångest längre, men jäklar vilken ångest jag fick av att behöva höra mig själv berätta om min ångest! 😀
Nu när jobbsökarboken är färdig så ska jag börja korrekturläsa min tänkta E-bok om lycka, som ska finnas grattis att ladda ner här på sidan. Utkastet är skrivet, så behöver mest göra finliret. Det är ju inte de delarna jag brinner för, men det är bara att bita i! 🙂
I nästa vecka gör jag ett sista försök att få sålt mitt första filmmanus, som skickas ut till två bolag. Sedan har den varit hos egentligen alla potentiella bolag i landet. Att få ett filmmanus sålt i Sverige, om du inte är etablerad eller har det baserat på en känd bok, är nästintill omöjligt. Så känner mig inte alltför nedslagen om det inte går! Jag får vinna drömvinsten på Lotto, då ska jag producera den själv! 🙂
En annan rolig nyhet är att jag kommer sitta i en Advisory Board för ett riktigt spännande innovationsprojekt som min gode vän Isabelle Falck driver! Det här är verkligen något som kommer göra världen bättre och som har ekonomisk potential! Finns inget bättre än unga entreprenörer med idéer som kan göra vår värld bättre! Det ger mig alltid hopp om framtiden, att vi är på väg in i en ny era! Så det här kommer blir en häftig resa att få vara del av!
Till sist, jag har två dagar kvar på jobbet! På måndag är jag arbetslös och egen företagare på samma gång! 🙂 Det är saker på gång, men inget är klart ännu! Jag vill passa på att tacka alla fantastiska människor jag mött i olika sammanhang under de senaste åren. Det har gett mig nya vänner, kontakter och insikter. Framförallt känner jag, att jag genom alla dessa möten har utvecklats enormt mycket som människa! Jag vill också speciellt tacka de 2-3 personer som jag inte tyckt varit fantastiska, för jag har lärt mig allra mest i mötet med er. Speciellt hur viktigt det är att respektera andra människors värderingar! Jag vill också tacka er för, att det till slut ledde till, att jag vågar hoppa och satsa på det jag vill göra! När vi är för bekväma där vi är, blir vi också rädda för att hoppa! Så jag är tacksam att det funnits människor som gjort det obekvämt nog för mig i min vardag, så att jag tycker värdet varit större i att hoppa! Jag vet att det kommer leda mig rätt!
Som ni ser, jag har att göra! Jag blir inte rik på pengar, men på massor av annat! 😀 Och jag vill återigen påminna om att livet är kort! Du vet aldrig när människor du älskar försvinner! Så ta vara på varje stund! Och du vet inte hur länge du själv är kvar, så har du fastnat på en plats där du inte känner att du mår bra i, slå dig fri och skapa en ny plats för dig!!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som…
Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som den där killen drömde om (det kan dock verka som det på följande bilder…). De andra i klassen hade klätt ut sig till cowboys, clowner, prinsessor och sånt där vanligt… Och visst, min outfit var kanske inte helt tydlig, men jag var affärsman. Jag hade en portfölj med mig och jag misstänker att mamma vägrade vattenkamma frillan och ta fram svarta kostymen. Hon visste antagligen att det skulle serveras varmkorv och hon visste att jag hade gener från min far som innebar att vid 97 % av måltider innehållande någon typ av sås, betydde det en såsfläck på kläderna… 🙂 Så det fick bli en mer komisk variant… När du är sex år gammal drömmer du oftast om att jobba som polis, lärare, skådespelare, fotbollsproffs eller något sådant. Affärsman finns inte med på de flestas barns lista, men för mig stod det överst.
Jag ska ärligt säga, att jag tror inte jag hade någon större aning om vad det innebar. Det var väl att sitta på ett kontor, spela bowlingspel på den uråldriga datorn och dricka pulverchoklad. För det var ungefär så jag såg på min pappas jobb. Det verkade så skönt. Och jag gillade ännu mer farbror Kenneths kontor, för det var större, låg i hörnan med större fönster och så hade han en sjukt skön kontorsstol. Det var ju livet!! De gjorde någon typ av affärer och fick sitta på kontor, det var allt jag behövde veta.
Något år senare, när jag hade börjat skolan och lärt mig skriva ordentligt, så hade jag en dröm till. En dröm som fick stå tillbaka i 25-30 år. Jag älskade att skriva berättelser. Det var futuristiska historier om när jag var ensam kvar i världen, eller skräckhistorier om mördare och sen mycket kring fotboll. Den drömmen dog ut, av någon anledning som jag inte vet varför. Kanske för att min handstil alltid fick svidande kritik eller för att ingen i min familj skrev, det fanns ingen naturlig del att inspireras av. Så den drömmen fick stå tillbaka tills när jag kraschade 2008. Då gick jag igenom mina drömmar, vad jag genom livet hade velat göra. Springa Osby Miniton var en sak, en annan var skrivandet.
När jag var 10 år hade jag hittat ett nytt intresse, aktiehandel, som gjorde affärsmannayrket tydligare. Jag hade sett filmen Wall Street för första gången och jag älskade skyskraporna, tempot och materialismen. Och jag älskade Charlie Sheen. Tillsammans med Michael J Fox (som också spelade en superkapitalist i Family Ties och gjorde filmen Nyckeln till framgång) så var de båda mina förebilder. Idag är den senare en förebild, den förra något mindre… 😀 
Jag blev totalt USA-frälst, till den grad att jag hade en keps där det stod USA på och som jag använde nästintill alltid under en period. Jag minns hur ledsen jag blev när skärmen gick sönder på den till slut. Samtidigt började pappa handla mer med aktier och jag blev genast intresserad. Så när jag var 10 år bestämde jag mig för att bli aktiemäklare i New York. De närmaste tio åren skulle inriktas på det målet.
Visst, jag hade andra drömmar, golfproffs var ju den andra stora drivkraften fram till jag var 16 år. Ungefär då insåg jag att jag inte skulle räcka till för det. Och på min gymnasietid drev jag alltid utåt att målet var att bli president i USA. Det var ju dels omöjligt, dels var det egentligen bara en tanke, att om jag sätter mina mål så högt det går, så kanske jag kommer en bra bit på vägen… Ni vet det där, sikta mot stjärnorna, så kanske du kommer till Sölvesborg… 😀 Den inre drivkraften var fortfarande att bli aktiemäklare i New York, sen kanske presidentskapet skulle komma efter jag var klar med mitt imperiebyggande… Jag var alltså en lantisversion av Donald Trump! 😀
När jag började högstadiet så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle läsa ekonomi på gymnasiet i Osby och sedan ekonomi på Växjö Universitet. Redan som 13-åring hade jag planerat 6-7 år framåt i tiden. Och så blev det. Jag har insett såhär i efterhand, att det är jäkligt ovanligt. Jag trodde då, att de flesta hade en sådan plan, men det visar ju sig att det är knappt någon. Jag har träffat några hundra ungdomar sista åren och det är väldigt få av dem som har haft en plan med sitt gymnasieval.
Det blev som jag hade tänkt, jag följde min plan. Det blev ekonomi på gymnasiet, specialarbetet handlade om vad som påverkar aktiekurser och jag placerade mig topp-5 i Unga Aktie-SM. Jag kände att jag hade en ljus framtid inom det här. Efter gymnasiet så kom jag in på ekonomprogrammet i Växjö, men försvaret ville ha mig i ett år, trots att inte jag ville det. Efter en vecka som militär skiljdes vi som vänner, jag var inget soldatämne. Det var dock för sent att påbörja studierna, så jag fick underhålla mig under ett knappt år innan jag kunde börja plugga igen.
Det gick bra för mig i Växjö, jag pluggade ordentligt och fixade alla tentor under första året. Fram till den sista. Den sista kursen vi läste var i finansiering. Det var den kursen som var mest relaterad till mitt framtida yrke som aktiemäklare. Det var den kursen som skulle ge mig verktygen. Så satt jag där med böckerna, jag läste och läste. Sommaren närmade sig, men jag försökte allt jag hade för det här var ju det jag drömt om. Och för varje dag så tyckte jag det blev tråkigare och tråkigare. Siffror överallt, tråkiga beräkningar och en växande insikt om att mitt mål sedan 10 år tillbaka inte alls var vad jag ville göra. Jag insåg att jag hatade siffror…
Där och då kraschade jag inombords. Jag har tidigare skrivit om Post Olympiskt Stressyndrom. När en elitidrottare uppnår sitt mål att vinna OS-guld, det de kämpat efter hela livet. Då fylls de ofta av en stor tomhet, vad ska jag göra nu? Vem är jag utan det här? En himla massa frågor väcks. Precis så var det för mig, jag tappade helt och hållet min identitet. Allt det jag hade jobbat efter insåg jag nu inte alls var det jag var ämnad till att göra. Helt plötsligt var den målinriktade killen, på väg någonstans, bara en flytande klump utan riktning. Det var totalt förödande och ingen har någonsin fattat hur illa det var. Jag höll uppe en yta, för ingen skulle behöva se min kamp. Om du känner någon som har lyckats nå sitt livs mål eller som just gett upp en stor dröm, se till att vara där för dem. Det är då som livet är som skörast.
Ha alltid mer än ett mål i livet, bind inte upp hela ditt liv på ett stort mål. Det gör ditt liv så bräckligt och enformigt. Det riskerar att få förödande konsekvenser. Bli aldrig ditt mål! Lägg inte din identitet där! Jag gjorde det då och det kostade mig flera av mina bästa år i livet. Men det kommer vi till i nästa inlägg.
Och vad är det som gör att vi håller en fasad utåt, när vi mår som allra sämst? Det skiner ofta igenom att vi inte mår bra, men det är få människor som är tillräckligt intresserade för att kunna se det. De flesta har fullt upp med sina egna fasader eller är inte tillräckligt inkännande. Det året som följde kämpade jag för att överleva, men jag tror ingen fattade där och då att det var så. Det betyder inte att jag inte hade människor som brydde sig. Jag tillät dem aldrig komma så nära att de skulle kunna bry sig. För mig handlar det om två saker, du som mår dåligt behöver öppna dig för de runtomkring dig. De flesta människor vill hjälpa och stötta. Och du som finns runtomkring, intressera dig för dina medmänniskor och våga fråga! Vi är så jäkla rädda för att våga fråga, för vi vet inte vilken ask av svårigheter vi öppnar. Det är inte din ask, det är inte din uppgift att lösa en annan människas problem. Däremot att stötta och finnas där, det är din roll. Du ska vara den i livbåten som hjälper någon att lära sig simma. Ofta så försvinner hälften av jobbigheten av att bara få berätta om det för någon, bara genom att ställa frågan har du lyckats spräcka en bubbla.
Min dröm som sexåring visade sig ändå leda mig rätt, men det tog många år att inse det… Och den där finansieringstentan har jag aldrig tagit, men det misslyckandet var en av mina viktigaste livsinsikter. Jag är idag tacksam för att jag insåg att aktiemäklare inte var mitt öde redan som 20-åring och inte som 45-åring.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Type on the field below and hit Enter/Return to search
