Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Etikett: utveckling

Att omvärdera vår syn på världen

Jag var ett steg i från döden. Ett steg hade räckt för att jag skulle göra slut på allt. Jag var samhällets perfekta lilla kugghjul i det stora maskineriet. Med…

omvärdera världen

Jag var ett steg i från döden. Ett steg hade räckt för att jag skulle göra slut på allt. Jag var samhällets perfekta lilla kugghjul i det stora maskineriet. Med en utbildning, karriär och ett materialistiskt driv som tillväxtekonomerna blev alldeles våta av. En person som konsumerar upp alla sina pengar, det är någon som ser till att resten av samhällets kugghjul snurrar. Ändå var jag ett steg från döden, trots att jag gjorde allt ”rätt”.

Den senaste tiden har jag lagt mycket av min tankeverksamhet på samhället. Hur det ur ett lyckoperspektiv gått snett för oss. Hur våra västerländska samhällen varit fokuserade på ekonomisk tillväxt, som ett sätt att försöka öka lyckan. Vi har satt likhetstecken mellan ekonomiskt välstånd och lycka. Trots att det visat sig att en ökad ekonomisk tillväxt i en ekonomi som Sveriges inte bidrar långsiktigt till vårt välmående (läs en studie här). Ändå är det den ekonomiska politiken som är central i nästan alla nationer. Det är tillväxten, inflationen och ”marknaden” som ska tillfredsställas. Och det oavsett om du kallar dig socialist, liberal eller konservativ. Visst, många västerländska länder rankas högt i World Happiness Report, men den använder också BNP per capita som en av måttstockarna. Den sätter lite likhetstecken att ekonomiskt välstånd ökar vår lycka redan från början. Ni som läser om det, kan se kritiken att exempelvis Colombias invånare upplever mest daglig lycka, men rankas ändå som det 37:e lyckligaste landet. Jag tycker Happy Planet Index är lite mer spännande, eftersom den också försöker ta hänsyn till hållbarhet. Och där har vi helt andra länder i topp.

Varför har vi gått i fällan och inte tar oss ur? Trots att många ser att det är fullständigt galet. Jag tror faktiskt en del av svaret är relativt enkelt. Det är lätt att mäta! Förra året hade vi 100 kronor, i år 104. 4 % tillväxt, det går bra nu! Det är lätt att bygga ekonomisk tillväxt, åtminstone på papperet. Och det är siffror som politiker älskar att lyfta fram. Mänskligt välmående däremot, det är svårt att mäta. Det är subjektivt och komplext. Och tyvärr finns det alltså ingen korrelation mellan ekonomisk tillväxt och befolkningens välmående, åtminstone inte över tid. Idag lever vi i en rejäl högkonjunktur, den ekonomiska tillväxten är hög, ändå har vi en ökning av psykisk ohälsa, sjukskrivningar p.g.a. utbrändhet, depressioner och andra psykiska besvär. Stressrelaterade sjukskrivningar har enligt Försäkringskassans statistik gått från drygt 6 000 år 2010 till närmare 37 000 år 2017.

Samhället är byggt på individer. Var och en av oss är en del av det stora. Var och en av oss har ett ansvar. Var och en av oss måste börja stanna upp och fundera över vad vi håller på med. Gör jag aktiva val i mitt liv för att öka mitt och andras välmående? Gör jag aktiva val för att bidra till en bättre värld? Eller har jag fastnat i ett ekorrhjul där ekonomi, materialism och förlegade samhällsnormer tillåts styra mina beslut? Istället för mitt välmående. Oavsett hur lyckligt eller olyckligt ett land anses vara har du fortfarande ditt egna ansvar och din egen möjlighet att påverka din egen lycka. Ett samhälle kan bidra med förutsättningar, men i slutändan handlar det om dig.

En del skulle hävda att det här är ett politiskt inlägg. Det är det inte. Det är ett mänskligt inlägg bortom politiken. De som känner mig väl, vet att jag inte sympatiserar med något av våra partier, för de är alla del av systemet som drivs av ekonomisk tillväxt som motor i samhället. Och tiden är ännu inte mogen för de som vill sätta in en motor av medmänsklighet och nya normer. Det kommer, det är min övertygelse. Fast jag tror inte det är politiken som kommer stå för förändringen, utan andra krafter. Jag är dessutom övertygad att kostnaderna för samhället, företag och individen är mycket lägre med en annan motor. Jag har inget emot ekonomiska vinster på något plan, men jag ser mycket hellre att de uppkommer utifrån viljan att göra en positiv skillnad i världen, än av drivkraften av pengar. Det finns massor av tendenser runtom i vårt samhälle som jag gillar. Företag som drivs med hjärtat före plånbok, människor som gör val utifrån sitt välmående istället för sin ekonomiska status. Vi är på rätt väg, men det får gärna gå fortare!

En del tror det sitter en ondskefull trojka som konspirerar för att hålla alla på plats. Jag älskar en bra konspirationsteori, men jag tror inte det är så sofistikerat. Ja, det finns människor som tjänar på det system vi har idag. Främst för sitt eget välmående. Fast de är människor de med, de fastnar i sina system, rädda för det okända. Jag har full förståelse för att de vill upprätthålla det som är, men de är bara individer med samma ansvar som dig. Vi kan inte begära att de som gynnas av dagens system driver förändringen, den måste komma från oss som inte känner oss gynnade av det. Vi måste reflektera och fundera över våra liv och vart vi är på väg. Vi behöver ta vårt eget ansvar för vårt välmående och göra vad vi kan för att bidra till andras.

Jag är övertygade om att den korta vägen till lycka är att ta den långa vägen. Oavsett om det är på individ-, organisations- eller samhällsnivå. Har jag en färdig lösning för hur allt detta ska gå till? Nej. Jag är för världsfred, men jag har inte en klar lösning på det heller. Det jag vet är att ekonomisk tillväxt kommer ha väldigt liten effekt på din och min lycka. Då tycker jag det är värt att fundera över om det finns bättre sätt!

Vi ses i en gladare och morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Att omvärdera vår syn på världen

Ett år av sorg, saknad och nya perspektiv

För precis ett år sedan (klockan är 14.37 när jag skriver detta) satt jag i en fåtölj i ett fysiskt kalt sjukhusrum på Kristianstad Centralsjukhus. Bredvid mig låg min mamma…

älskade mamma

För precis ett år sedan (klockan är 14.37 när jag skriver detta) satt jag i en fåtölj i ett fysiskt kalt sjukhusrum på Kristianstad Centralsjukhus. Bredvid mig låg min mamma och sov, en sista sömn innan evigheten. Vi hade varit inne på sjukhuset i bara ett par timmar, men det kändes som om att det var vi, jag, pappa och mina två systrar, som upplevde evigheten. Tiden stod nästan still och jag minns att jag bara hoppades att det skulle ta slut, att mamma fick sluta andas. För hennes skull, men också för vår skull. Jag tänkte på alla dem som fått sitta och vänta i veckor på att se deras kära gå vidare. När hoppet ändå är ute och miraklens tid är förbi, då måste det vara det mest olidliga jag kan tänka mig. Där du inte vågar förflytta dig, av rädsla för att du skulle missa stunden när de gick bort. Där sömn försvinner, mat inte längre smakar och där all kraft sugs ur dig.

Efter bara två timmar kände jag mig kraftlös. Vi hade haft hoppet uppe så sent som kvällen innan, mamma kunde vända det här. Den morgonen försvann det, vi visste att det bara fanns en väg ut och vår familj fastnade en stund i evigheten. Där vi ännu inte fick kasta oss ut i den djupaste tänkbara sorg, utan försöka hålla ihop tills mamma slutade andas. Jag gick ut en stund, åkte ner och satte mig på en bänk utanför entrén. Jag ringde en god vän och grät, bara för att orka vänta ett par timmar till.

Som jag skrev i mitt inlägg efter mammas bortgång, så var hon en fighter in i det sista, men också klok nog att förstå när hon skulle kasta in handduken. För att som hon alltid gjorde, skydda oss andra. 15.42 tog hon sitt sista andetag och lämnade oss andra kvar.

Jag har aldrig upplevt något i närheten av de känslor som gick igenom kroppen de två kommande dygnen. Jag har de senaste dagarna försökt gå in i den känslan, bara för att se hur det kändes, men det går inte. Det är som att kropp och hjärna har förstånd att spärra ute det, för det är känslotillstånd som totalt dränerar oss. Det enda jag kan känna är empati för mitt dåvarande jag och min familj. På samma sätt som jag idag kan känna den empatin hos andra som drabbats av liknande upplevelser. Fast jag kan inte framkalla känslan jag kände igen.

Idag minns jag mamma fortfarande med stor kärlek, hon finns med mig i allt. Saker som påminner om henne gör mig glad och inte ledsen. Förutom den första tiden har min sorg inte varit så svår att bära. Nästintill hela den förtjänsten ligger i mitt intresse för lycka i kombination med de fantastiska människor jag har i min närhet. De tankar, verktyg och synsätt intresset och människor har gett mig gör så enormt stor skillnad. När jag ser tillbaka på det här året så ser jag hur mycket rätt jag har gjort för att hantera sorg. Nästan så att jag ibland skäms över att jag inte sörjer mer. Som att vi skulle ha en samhällsstandard för sorg, där vi alla bedöms på en skala…

Jag vill också hävda att min familj har hanterat sorgen på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Vi har nog pendlat i hur svårt det har varit att hantera mammas bortgång, men jag är så imponerad över dem och hur de har vuxit det senaste året. Pappa miste sin livspartner sedan nästan 40 år, en halv livstid levde de ihop. Och visst har han sörjt, ibland öppet och ibland för sig själv, men jag imponeras över hur han har tagit allt detta. Bara i sådana praktiska saker som att laga mat och fixa i hemmet. Skräckscenariot var att han levde på Bullens korv, värmda i konserven under varmvattenkranen och att hemmet skulle se ut som hans ”tvillingbror” Holger Nilssons… 😉 Tvärtom, han bjuder på hemlagad mat, putsar fönster, tvättar och vattnar blommor som om han aldrig gjort något annat. Samtidigt som han fortsätter vara den underbara pappa och morfar som han alltid har varit!

Pappa och jag har spenderat mer tid det senaste året än någonsin tidigare i mitt vuxna liv. Bara hängt i sommarstugan, spelat lite golf och haft det allmänt gott. En av de saker som jag uppskattar mest, som vi nog är lika i, är att vi gillar att vara ensamma i varandras sällskap. Det finns inget krav att hela tiden göra saker ihop, utan jag kan sitta och pula med bloggen samtidigt som han tittar på TV. Fast man har ändå varandra där.

Joanna och Josse är jag med så imponerade av. Josse hade nog den jobbigaste resan av oss i början, hon och mamma sågs varje dag. Hon var stöd och avlastning i så mycket, så plötsligt är hon borta. En dag, några månader efter, blev hon överraskad av sina vänner med en försenad 35-årsfest. Och för mig syntes det tydligt, det var som om något släppte där och då. Som att hon tilläts ha kul igen. Det är nog en av de viktigaste sakerna att tillåta sig i sorg, att faktiskt få ha kul. Jag skrev ett inlägg om det bara några dagar efter mammas bortgång, att få skratta igen var mycket frigörande. Även om det då bara dämpade sorgen en kort stund, var det en första ljusglimt i min sandstorm. Den festen var kanske hennes första. Efter det har hon gjort mycket positiva framsteg i livet. Jag har skrivit om hennes nyligen påbörjade löparkarriär. Som hon själv uttrycker det: -Jag måste göra det, för jag känner ju att jag mår bra av det.  Eller att hon just börjat med körsång igen. Och att hon sa upp sig från ett jobb hon haft i 10 år, men som hon aldrig tyckte var kul! Så jäkla mycket bra saker som hänt, saker som för henne framåt.

Joannas stora sorg kom ikapp först i våras. Det var som att det började sjunka in då och det fanns plötsligt tid att reflektera. Hon hade ju redan tagit ett stort steg genom att säga upp sig från sitt jobb för ett par år sedan, men har sedan dess letat lite efter sin väg. Hon har varit i valet och kvalet över vilket nästa steg ska vara. För ett par veckor sen tog hon det, in på Linnéuniversitetet för att plugga Bildpedagogik. Jag tycker det är så j-kla häftigt att ta det steget. Hur många är det inte som går där i livet strax efter 40 och vill göra något annat, men inte vågar? Och jag tror att hon lyssnat på mammas klokhet, att alltid välja det som får dig att må bra. Det är läskigt, men nödvändigt för ett lyckligt liv.

Ni som följt min resa vet att jag också gjort stora förändringar. Jag sa upp mig från mitt jobb, ut i tomma intet för att följa mina drömmar. Den resan är fortfarande i sin början, men det har varit en häftig resa såhär långt. Jag lämnade precis över numret av Sydöstran, med reportaget om mig, till pappa. Mamma hade varit stolt över min resa, inte bara resan senaste året, utan även den som kommer.

Så på ett år av sorg och saknad har det hänt mycket positivt vår familj. Vi är tre som sagt upp oss från jobbet (pappa sa upp sig häromveckan för att bli pensionär till Valborg) och två av oss har börjat plugga (jag pluggar psykologi på deltid). Vi är alla på väg framåt och har inte fastnat. Vi är fortfarande världens mest funktionella dysfunktionella familj och vi hyser fortfarande en stor kärlek till varandra och till vår mamma. Precis på det sätt som mamma hade lärt oss och tränat oss på. Precis på det sättet som hon skulle vilja att det var.

För ett år sedan hade vi den tuffaste av stunder. I den sorgen kunde vi inte se mycket mer än mörker, men även om livet aldrig blir detsamma utan sin mamma, så kan vi ett år senare se att livet kan gå vidare. Det måste helt enkelt det.

Lycka sädesärla

Mamma, jag älskar dig och saknar dig!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

/Marcus

 

Kommentarer inaktiverade för Ett år av sorg, saknad och nya perspektiv

Fyra steg till lycka, gratis E-bok!

Äntligen är den här! E-boken Fyra steg till Lycka är boken för dig som vill ha en introduktion till hur du blir lyckligare. Det bästa av allt är att den är…

Fyra steg till lycka

Äntligen är den här! E-boken Fyra steg till Lycka är boken för dig som vill ha en introduktion till hur du blir lyckligare. Det bästa av allt är att den är helt gratis! Allt du behöver göra är att fylla i ditt namn och mejladress så skickas boken till dig som PDF (se till att kolla skräpposten om du inte fått något mejl).

Klicka här för att få ditt eget exemplar!

Ni som har läst min blogg från starten kommer att känna igen en hel del, men där finns lite nytt även för er! Dessutom finns det också en del reflektionsfrågor för dig att fundera över.

Jag uppskattar också feedback och synpunkter! Ett par goda vänner har ställt upp och gjort lite korrekturläsning (STORT TACK!), men där har säkert smugit sig in en del småsaker, så hör gärna av dig om du hittar sådan. Och gärna om du gillar den.

JOBBET ÄR DITTDu kan självklart samtidigt beställa JOBBET ÄR DITT -En praktisk jobbsökarguide, där finns en del exemplar kvar. Kanske att det efter semestern smugit sig på känslor att det är dags att byta jobb? Då passar den perfekt!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Fyra steg till lycka, gratis E-bok!

Hur fort jag än springer kan jag aldrig springa ifrån mig själv…

Bättre fly än illa fäkta brukar det heta. Det är en strategi som jag omedvetet har använt i stora delar av mitt vuxna liv, till väldigt liten nytta. För att…

fly från mig själv

Bättre fly än illa fäkta brukar det heta. Det är en strategi som jag omedvetet har använt i stora delar av mitt vuxna liv, till väldigt liten nytta. För att försöka fly från sina egna tankar, det är väldigt svårt. Åtminstone när jag försökte fly från dem genom att förflytta mig fysiskt. Då menar jag inte att jag stack ut och sprang en runda, det hade varit en bättre strategi. Nej, jag valde att flytta, börja om på nytt och hoppas på att det blev bättre.

Från augusti 2002 till januari 2009 hade jag det här flyttmönstret:

Växjö -> Tralee, Irland -> Växjö -> Osby -> Lund -> Osby -> Växjö -> Osby -> Falun -> Ystad -> Osby

Att dessutom behöva flytta till Osby fyra gånger när jag väl hade tagit mig därifrån var ju ett j-kla misslyckande! 🙂 11 boplatser inom loppet av några år. Då spenderade jag ändå tre av de åren i Falun. Det skulle ju bara kunna vara så att jag var nybliven vuxen. Studier och jobb tvingade mig att flytta, ett tecken på flexibilitet. Ja, till viss del är det sant. Fast en stor del ligger också i att jag försökte fly från mig själv och mitt mående.

Varje gång jag flyttat till en ny plats har det känts som en nystart. Jag mådde rätt bra i början, speciellt de gånger jag flyttade ifrån Osby. 😀 Fast jag tog aldrig tag i livet, nystarten blev återigen vardag och så kom mitt dåliga mående åter ikapp mig. Ah, men jag mådde ju bra när jag just hade flyttat, om jag flyttar igen så kommer jag nog må bra! Jag säger inte att jag medvetet resonerade så, men det finns en sanning i det. Jag använde bara andra ord. Jag tröttnar lätt, jag vill ha omväxling, det här passade inte mig. Typ så. Jag ville inte se de bakomliggande orsakerna, för det skulle bli jäkligt jobbigt. För då skulle jag se sanningen och det var att jag inte mådde bra, att jag inte tog tag i saker och det jobbigaste av allt, att jag faktiskt hade ansvaret för mitt eget liv. Nej, då var det lättare att flytta!

Tiden på Irland ser jag som den lyckligaste tiden i mitt liv mellan åldern 12-30. Där hade jag skitkul, jag gjorde bra saker, var den jag ville vara och blev kär. Både i en tjej och i landet. Sedan var det bara ett halvår, antagligen hade vardagen krupit sig på där med. Nu slipper jag det, utan kan bara minnas den tiden med glädje.

Flytten från Ystad till Osby 2009 var slutet på flykten. En krasch i livet efter flera års springande fick vara slutet. Känslan att vilja fly eller börja om kommer jag dock alltid ha. De senaste veckorna har den känslan varit intensiv. Den handlar egentligen om att jag inte tar tag i vissa delar av mitt liv. Som gör att jag vill börja om på en annan plats. Idag klarar jag av att känna efter vad den beror på och jag vet att den försvinner om jag börjar ta tag i de delar som jag lagt åt sidan för länge. Sedan kommer den tillbaka igen som en påminnelse att det är dags att ta tag i andra delar av livet framöver. Känslan av att ibland vilja fly och börja om kommer jag alltid att få leva med. Det är bara en känsla, den är okej. För idag har jag strategier för att hantera den, jag har vetskapen om att livet inte blir bättre av att fly. Det handlar om att ta kontroll över mitt eget öde och sträva efter att nå min fulla potential. Svårare än så är det inte. Den kontrollen börjar med att jag skrivit den här texten. Det är startskottet för att få flyktkänslan att försvinna igen.

Är det någon som känner igen sig i detta? Skriv gärna till mig och berätta. För det här är ett ämne som jag sällan fått prata om och som jag inte har någon aning om det är en vanlig känsla. Och som vanligt, gilla gärna på Facebook och Instagram!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

Hur fort jag än springer kan jag aldrig springa ifrån mig själv (Ladda ner eller lyssna på dagens blogginlägg i mp3-format)

Kommentarer inaktiverade för Hur fort jag än springer kan jag aldrig springa ifrån mig själv…

Mer attityd!

Mitt första inlägg när jag offentliggjorde min blogg handlade om attityd, om att livet till stor del blir som vi ser det! Hur din attityd till stor del påverkar din lycka….

mer attityd

Mitt första inlägg när jag offentliggjorde min blogg handlade om attityd, om att livet till stor del blir som vi ser det! Hur din attityd till stor del påverkar din lycka. Det börjar där, att byta ut en tanke eller vald sanning mot en annan. Det är ett stort steg, men det är inte hela processen. Nästa steg är att skaffa sig mer attityd! Vad jag menar med det kommer vi strax in på!

Säg att du medvetet har valt att se livet som en metafor du har valt. Låt oss säga att du ser livet som en skola. I din medvetna tanke har du ställt om, men du måste också mata in den i det omedvetna för att det skall bli en långvarig skillnad. Du måste få din hjärna att instinktivt börja se livet som en skola. Hur gör vi det då? Jo, dels genom att fortsätta medvetet tänka på att livet är en skola. Det är självklart. Dels så behöver du också börja förändra dina vanor. Ser du livet som en skola och aldrig läser en bok, aldrig ser ett youtube-klipp som utvecklar dig, aldrig pratar nyfiket med en annan människa eller upptäcker världen på något annat sätt, då kommer ju den skolan vara helt värdelös. Du kommer ju inte lära dig något nytt trots att du nu ser livet som en skola. Du behöver med din förändrade attityd skapa nya vanor. Eller mer attityd som jag vill kalla det. Med det menar jag att du faktiskt börjar tro på den metafor du valt.

Och varför begränsa dig till en metafor? Livet kan vara en skola, en fest och ett äventyr på samma gång! Du behöver bara hitta dina vanor som passar in på alla tre och som leder dig framåt. Hitta dina metaforer, ändra dina vanor så de passar in i ditt liv och se till att banka in det i det omedvetna.

Själv kan jag se tillbaka på den delen av mitt liv där jag såg livet som ett helvete. Jag drack massor av alkohol, jag var beroende av tobak, jag har varit både dator- och vanligt spelberoende och en jäkla massa annat skit som ständigt kunde bedöva mig i stunden. Jag ansåg mig inte förtjäna att vara lycklig. Det fanns ingen anledning att tro på mig själv. Jag självsaboterade allt som oftast och jag tryckte alltid ner mig själv i jämförelse med andra. Det är ju helt naturliga beteenden när man ser livet som ett helvete.

När jag sedan vände det och började se livet som något som skall vara kul, utvecklande och häftigt. Då förändrade jag också en många beteenden. Det allra första jag gjorde var att identifiera vad jag tyckte var kul och utvecklande. Jag började läsa böcker och jag började träna (fysisk utveckling). En tanke ändrade allt det och sedan skaffade jag mig mer attityd genom att förändra mina vanor.

Vilka vanor behöver du förändra för att få livet i harmoni med din syn på livet? Och har du ännu inte vänt om synen på livet till en positiv bild, läs då mitt inlägg om attityd!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Mer Attityd (Ladda ner eller lyssna på dagens blogginlägg som mp3)

Kommentarer inaktiverade för Mer attityd!

Type on the field below and hit Enter/Return to search