”Det är oacceptabelt! Skeppen kan inte sjunka av sig själv!” skriker John Ross, den unge brittiske befälhavaren med ansvaret för den engelska flottans bas på Hanö. Han sitter nedsjunken i sin läderbeklädda stol på det lilla kontoret. I sällskap har han två av sina befäl, löjtnant Thomas West Cope och kommendörkapten Clifford Williams.

”Vi har förlorat tre skepp de senaste veckorna. Helt utan förvarning”, fortsätter John Ross.

”Vi har sett eldklot på himlen. Det måste finnas fientliga fartyg i närheten!” svarar Clifford.

”De måste ha en hemlig bas i närheten som vi inte känner till!” fyller Thomas i med.

”Det är absurt! Vilka skulle det vara? Svenskarna? Vi är inte på riktigt i krig med dem!”

”Kan det vara ryssar eller danskar?” undrar Clifford.

”Det är inte möjligt. Var skulle de kunna ha en flottbas i närheten för att kunna smyga på oss om natten? Varför skulle de vilja det? Svenskarna skulle väl aldrig acceptera att ha dem i sina vatten?”

”Då återstår bara en, fransmännen”, fyller Thomas West Cope åter i.

”Ja, det är det enda alternativet, men hur fasen skulle de ha tagit sig hit? Var skulle de kunna hålla fartyg stora nog för att kunna sänka våra skepp? Vad har de att vinna på att anfalla oss här, mitt i ingenstans? Det är inte möjligt!”

En svart ondskefull blick fyller snabbt hans ansikte.

”Jag har inte kommit hit för att bli förnedrad av några jävla fransmän. Jag vill finkamma varenda liten vik, hamn, ö och åmynning längs hela kusten från södra Skåne till Öland. De ska fan inte kunna gömma sig.” fortsätter han och slår näven i bordet. ”Och jag vill öka nattbevakningen, vi ska vara på vår vakt hela tiden. Ingen jävel kommer undan med att sänka brittiska skepp!”

”Ska ske!” svarar Clifford.

”Här har de skickat oss till ett kallt jävla ställe, mitt i ingenstans. Som ingen bryr sig om. Ändå går det åt helvete! Vi är här bara för att bevaka och jag orkar fan inte med sån här skit! Det är fan bara för att jag är skotte! Den där Charles Austen, han skulle de aldrig skicka hit! Ni kan gå!”

Clifford och Thomas reser sig. De lämnar John Ross i ett moln av ilska.

Väl ute skiner solen, det är en underbar sensommardag. Inte alls kallt och jävligt, som John Ross vill få det till. Hamnen är full med liv, brittiska sjömän är blandade med svenskar. En kärra lastas med byggmaterial från en av båtarna vid kajen. När den är full börjar den sakta rulla upp för den långa stigningen upp mot öns topp. Clifford och Thomas följer kärrans väg med blicken. Där långt uppe finns kärrans slutmål, Hanös nya stolthet, den nästan färdigbyggda fyren.

”Han är rätt bitter för att vara så ung”, viskar Clifford till Thomas.

”Jag kan förstå honom. Det här är hans chans att komma upp sig. Det må vara avsides och ibland kallt, men vi har ändå rätt mycket eldkraft här. Någon har trott på honom. Han känner kraven”

”Vi får hoppas att vi hittar orsaken till det här och bombarderar skiten ur dem”, svarar Thomas.

”Ja, annars kan vi nog lika bra bli kvar här, för hem till England är vi aldrig välkomna till igen om det här fortsätter”

”Nähä, nu behöver vi en kall öl!”

De vandrar bort till öns enda taverna.

Samtidigt plockar John Ross fram sin karta över Hanöbukten och studerar den noga. Det finns ingen logik i någonting, tänker han. Attackerna på båtarna har kommit från norra sidan av Hanö och att fartyg skulle komma från det hållet skulle bara kunna innebära svenska fartyg. Det är inte långt till Blekingekusten på norrsidan. Andra skepp som tar det hållet skulle behöva passera Karlskrona, där en stor del av svenska flottan låg ankrad.  Det finns ingen möjlighet att smyga sig runt på norrsidan för någon annan flotta och sedan smyga sig tillbaka. Svenskarna har dessutom ingen anledning att attackera. Det finns helt enkel ingen logik och det gör John Ross galen! Någon har ändå sänkt skepp som han är ansvarig för! Vem är så feg att de smyger sig på en fiende på det sättet?

Han reser sig upp och haltar bort mot fönstret. Östersjöns vindar påminner honom allt för ofta om de skador han ådragit sig några år tidigare. Hans modiga strid mot spanska sjömän hade slutat i skallskador, bruten arm, en bajonett genom kroppen och båda benen brutna. Det var också det modet som hade fört honom uppåt i flottan, men vissa dagar gjorde sig den där striden sig påmind. Sommarhalvåret är alltid bättre, när vindarna är varma. Det blir snart värre, när de kalla höstvindarna drar in över Hanöbukten. Då visste John att hans knä skulle stelna och smärta, men det är ett lågt pris att betala för att leda brittiska skepp i strid. Innerst inne önskar han dock, att de skeppen han nu tittar ut över låg i Medelhavet eller Karibien och inte på Hanö. Men amiral Saumarez och brittiska flottan behöver honom här. Den plikten vill han aldrig svika.

”Stanna!” väser Carl samtidigt som han lägger handen på sin fars axel.

Vidrik drar varsamt i tömmarna. De båda hästarna som drar den fullastade vagnen stannar plikttroget.

”Titta!” viskar Carl och pekar upp på himlen.

Vidrik, hans fru Linnea och Carls syster Tyra följer hans finger rakt ut i skyn. En stor svart fågel fyller strax deras synfält. Den slår kraftfullt sina stora vingar, innan den bromsar in och tar mark på ängen som kantar vägen.

”Fattar ni hur ovanligt det här är?”

”Vadå?” frågar Linnea.

”Du och dina fåglar”, kastar Tyra ur sig samtidigt.

”Det är en Ciconia Nigra! En svart stork! Det finns bara några stycken i Sverige sägs det”

Storken slår åter ut sina breda vingar, lyfter från marken och tar färd rakt över deras vagn. Carl följer förundrat storken längs dess resa över himlen.

”Den kallas också Odinsvala och den är mytomspunnen. Det sägs att den är budbärare från dödsriket. Att den kommer med ett meddelande om förebrående död”

Tyra ryggar.

”Sluta! Mamma, säg till honom! Sånt där vill jag inte höra!”

”Carl, sluta nu, du skrämmer din syster”

”Nu fortsätter vi!” fyller Vidrik i. ”Vi måste vara framme i hamnen innan kvällen!”

Han slår med tömmarna. Hästarna lufsar igång igen. Vagnen skumpar sakta vidare.

”Hon är ändå tolv år. Hon borde någon gång bli mindre feg. Här får hon världens upplevelse, så gnäller hon”, mumlar Carl lite surt för sig själv, för att ingen annan såg storheten i deras möte, med något så ovanligt, som en svart stork.

Vad familjen Lindenius där och då inte visste, är att i varje myt fanns en sanning. Den här dagen, den 16 augusti 1810, hade en svart stork passerat över deras huvuden för att berätta om att döden lurar dit de är på väg. För ibland är det så att världen inte är som vi tror. De valda sanningar vi bär med oss är enbart illusioner av någonting vi önskar var sant. Andra verkliga sanningar förnekar vi, oavsett hur mycket världen försöker visa oss motsatsen. Vi vet alla att det finns stora mysterier, som vi ännu inte har något säkert svar på. Ändå försöker vi gång på gång förklara dem med naturvetenskapen som riktlinje. I deras värld finns det inte plats för mysterier.

Den sanningen bär Vidrik Lindenius med sig den där dagen på kärran, att allting kan förklaras med naturvetenskapen. Även det gudomliga. Hans son Carl delar inte samma valda sanning. Främst för att hans far ständigt missar mycket genom att blunda för de stora mysterierna.