Jag är 23 år gammal och har ännu inte fått känna av bestående lycka. Endast korta perioder i mitt liv har jag känt mig riktigt tillfredsställd vad gäller lycka. Jag…
Jag är 23 år gammal och har ännu inte fått känna av bestående lycka. Endast korta perioder i mitt liv har jag känt mig riktigt tillfredsställd vad gäller lycka. Jag skulle nog kunna räkna dem på en hand. Jag talar då om genuin lycka, då man bara vill att tiden skall stå still.
I min förvirrade skalle hade jag för mig att jag skulle spela kvartsfinal i golfklubbens matchspel i lördags. När jag kollade kalendern strax innan jag skulle sticka till golfklubben visade det sig att det var söndagen som gällde (Seger på hål 17… 😉 ). Helt plötsligt stod jag med en helt oplanerad lördag. Vad gör man då? Normalt sett alldeles för lite, fast just denna lördag bestämde jag mig för att ta tag i några riktiga surdegar. Jag har haft ett par lådor i min klädkammare som tar upp massa plats och jag tänkte att jag går igenom dem för att få ordning och reda. Mitt i det arbetet hittade jag en gammal anteckningsbok. Eller jag hittade flera, likadana, eftersom jag köpte ett 10-pack när jag pluggade på Irland. I någon sorts ambition i att skriva massa saker. Flera var fortfarande tomma, men i en fann jag en text, skriven när jag var 23 år gammal och inledningen på den inledde detta inlägg.
Jag blev löjligt glad över att hitta texten. För jag har absolut inget minne av den. Jag kan inte ens minnas att jag reflekterat över lyckotermen tidigare. Olycka, det reflekterade jag över ofta, men att jag satt mig ner och funderat över lycka, det hade jag glömt. Och det slår mig hur nära jag var att förstå lycka, men ändå så långt ifrån. Det slår mig också, att det jag idag delvis försörjer mig på, att föreläsa, redan då var något som gjort mig lycklig. För jag skriver i texten om de tillfällen jag kan minnas jag varit lycklig (utifrån min 23-årige definition av lycka). Två av de fem tillfällena var i skolan, när jag, tillsammans med andra, hade haft presentationer. En på gymnasiet och en på universitetet. Där vi hade haft ett tydligt budskap, men presenterat det på ett annorlunda sätt. Två tillfällen där jag antagligen upplevde flow, eftersom jag ville att tiden skulle stå still.
…och kunde visa en humoristisk sida som bröt helt bilden av hur mina klasskamrater såg mig. Jag lyckades visa självdistans. Varför kan jag inte visa det oftare? Det är det klart bästa sättet att hantera problem.
Ni som läser kontinuerligt vet att jag ofta skriver om att välja perspektiv. Självdistans är en variant på att byta perspektiv. Du kan zooma ut från dig själv och bjuda på dina brister, utan att det skadar din självkänsla. En människa som mår dåligt försöker ofta hålla upp en fasad. Den kämpar allt vad den kan för att hålla den, vilket gör att självdistansen uteblir. För med den, riskerar fasaden att rasa. Jag minns den här presentationen än idag, jag minns den från gymnasiet med. Jag minns hur oerhört bra jag mådde efter, för jag hade utmanat mig själv.
Det tredje tillfället handlade om en fotbollsmatch jag spelat och jag blev bästa spelare på plan. På samma sätt som presentationerna upplevde jag antagligen flow i matchen och blev sedan externt bekräftad efteråt. Och tillfälle fyra och fem handlade om kärlek, när någon, mot all förmodan, hade visat mig ömhet i ett kort ögonblick. Problemet var att båda de tillfällena bidrog enormt mycket mer till olycka i slutändan… 😀 Och som texten fortsätter förstår jag varför…
Så, vad gör mig lycklig då? Bemött kärlek från någon som jag ser som den vackraste och underbaraste på jorden. Det ger lycka. Att bevisa för mig själv och andra att jag verkligen kan och att bli belönad för det. Det är lycka. Det är därför jag inte känt lycka det senaste 1 1/2 åren. Jag har överträffat mig själv, utvecklats enormt, ändrat hela mitt liv, men människorna i min vardag ser inte förändringen för de har varit mitt i den. De har inte reflekterat över den.
Det är inte konstigt att jag inte var lycklig på den tiden… Hade jag kunnat prata med mitt 23-åriga jag hade jag sagt följande:
Bemött kärlek från den jag ser som den vackraste och underbaraste på jorden är helt rätt. Det ger lycka, den dagen du börjar se dig själv som vackrast och underbarast på jorden. Den dagen du börjar älska dig själv, då kommer lyckan. Annars riskerar du bara bli ett bekräftelsesökande monster, som aldrig kan bli mätt. Oavsett hur ofta någon bemötte mig med kärlek.
Att bevisa för mig själv och andra att jag verkligen kan och att bli belönad för det. Det är inte alls lycka, det är bekräftelsesökande… Att utvecklas är lycka, men bara om du gör det för din egen skull. Inte för andras. Jag vet att min utveckling under den perioden gjordes för att passa in i någon annans mall. Det gav inte lycka. Det gav självdestruktivitet och självhat. Det gav en ung man som ständigt körde över sina värderingar och han visste egentligen om det. Fast han klarade inte stå emot. Det gav en ung man som skadade sig själv genom beroenden. Som letade efter lyckan i andras bekräftelse. Som letade lycka i att lyckas.
Jag avslutar sedan med att reflektera över vad som ger mig glädje. Det roliga är att till stor del hade jag förväxlat begreppen. För det jag skriver kring glädje handlar mer om långsiktig lycka, det jag skriver om lycka handlar mer om glädje och den kortsiktiga rockstjärnelyckan.
Vad får mig att känna glädje? Att umgås med vänner jag verkligen bryr mig om, att höra och berätta saker för vänner (samhörighet). Att slå en bra drive (rockstjärnelycka…). Att lyckas nå upp till min förmåga (upplevd utveckling). Att ha disciplin (upplevd kontroll) och att verkligen känna att man försöker göra det bästa av sitt liv (mening och syfte). Att träffa familjen efter att ha varit borta ett tag (samhörighet). Att tala med en människa på samma intellektuella nivå (samhörighet och aningen pretentiöst…). Att se en bra film, läsa en bra bok (rockstjärnelycka/flow). Att skita (jag hade fattat grejen med en lycklig bajs redan då!! 😀 ). Att höra att man betyder något för någon (extern bekräftelse, men också samhörighet).
Att ta reda på vad som egentligen gör oss lyckliga, det var inte lika lätt för den 23-årige Marcus som det är för oss idag. Jag hade tillgång till Internet och Altavista (dåtidens Google). Inga bloggar, inga riktiga sociala medier, inget Youtube. Ingen riktig våg av självhjälpsböcker, även om de fanns, men inte i mitt universum. Mycket av vad som gör oss lyckliga fick jag genom mina studier i organisationsutveckling. Fast jag fattade det inte riktigt då, det tog några år att inse hur jag kunde göra de teorierna mer personliga.
Mitt mission idag, mitt högre syfte, är att göra det lättare att förstå lycka och att sprida vad som verkligen gör oss lyckliga. Jag vill att alla ska lyckas nå upp till sin förmåga, men enbart om det skapar välmående. Jag vill skapa en värld där 23-åriga Marcusar fortsätter reflektera över lycka, men också får med sig verktygen och förståelsen vad som gör oss lyckliga. Jag vill bidra till att vi kan gå till arbetet och känna att här kommer jag till en arbetsplats som får mig att må bra. Där chefer, ledare och medarbetare förstår nycklarna till en lycklig arbetsplats. Där vi förstår att en välmående arbetsplats också presterar klart mycket bättre än en där personalen mår dåligt. Jag saknade det högre syftet som 23-åring. Mitt fokus låg helt naturligt på mig själv, för jag ville må bra. Hade jag kunnat ha mer distans, hade jag sett att lyckan jag upplevde när jag presenterade eller blev man of the match inte handlade om mig. Det handlade om att få vara del av ett team, om att få bidra till laget och för att ge. Jag hamnade rätt till slut och jag är evigt tacksam för mina tidigare versioner, att de varit funderare och sökare, som lämnat mig små juveler, att återfinna och omdefiniera.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för Så nära, men ändå inte
